Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. »Allt är fåfänglighet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
utan om de förstnämda, och föröfrigt är det icke så mycket
däri det ligger som icke mera i den ton, som råder vid
hofvet, den flärd, ytlighet, lättsinne som där råda. Aldrig
riktas en tanke på allvarliga ting. Knappast en verkligt
god handling, sprungen ur ett uppriktigt mänskoälskande
hjärta, utöfvas på året. Aldrig medlidande eller omsorg om
de fattige, de lidande, de bedröfvade. Endast fester och
rus, kvinnor och vin, slagsmål och mord, krig och bedrä-
gerier såväl staterna som mänskorna emellan... Men ha de
icke lärt sig att tänka under sitt jordiska lif, få de väl lära
sig det sedan till deras egen själs vånda... Nå, sådan ut-
vecklades jag under mina ynglingaår. Och jag tyckte själf,
att jag var ett riktigt praktexemplar till ung man. Och det
tyckte de unga kvinnorna också. Bra såg jag ut, godt huf-
vud hade jag och ett såkalladt angenämt och lifligt sätt att
vara — som föröfrigt mest bestod i den ytligaste tillgjord-
het — allt detta gjorde, att jag snart blef gunstling hos de
unga damerna. Och sedan jag en gång helt ung blifvit
förförd af. en sådan där utpyntad docka, var jag icke sen
att själf förföra andra; adelsdamer, borgarflickor, gifta fruar,
unga enkor, alla föllo de med förtjusning för mitt unga
liderliga blods pockande lcraf. Och jag tror till och med,
att jag vågade kasta blicken på den unga, vackra drottnin-
gen. Men en viss blygsamhet, eller kanske rättare fruktan
för följderna, återhöll mig. Och väl var det, ty annars
hade väl jag fått ingå i det eviga lifvet med förhärdadt
hjärta. Och ve mig då! suckade munken.
— Jaså, ni har varit en så stor Don Juan i er ung-
dom, Pater Antonius? yttrade Hjelm leende.
— Ty värr var jag så. Men det är ingenting att le
åt, svarade munken strängt. Ja, jag har varit en stor
syndare.
— Väl icke värre än de fleste?
— Nej, kanske inte det. Men det är just det som är
det sorgliga, att de fleste mänskor äro så dåliga och sådan
lump.
— Men nu öfverdrifver ni allt, käre pater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
