Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. »Allt är fåfänglighet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 286
som den där svalhanen? Då bedrar du dig storligen. Om
kvinnan icke äger någonting annat i denna lilla fettklump,
som kallas hennes hjärna, så stanna där alltid kvar de
två falskhetens och simpelhetens tecken, som heta: beräk-
ning och list. Men äfven hos mången man finnas dessa
tecken, inbrända på hans panna. Dess uslare är mannen.
___Allt är fåfänglighet, förgänglighet, min unge
sorgsne vän. Kvinnorna äro icke värda, att vi sörja för
deras skull. Och männen icke häller . . . Hvad göra de r
Kvinnorna, fala och kätjefulla, bjuda ut sig åt den rikaste;
och männen bedraga eller slå ihjäl hvarandra. Skall detta
vara ett lif värdigt en människa, att lefva? . .. Blott den,
som försakar allt för min skull och tager sitt kors på sig
och följer mig, blifver lycklig, såsom du vet står skrifvet.
Munken hade under den sista hälften af sitt yttrande
talat för sig själf, glömmande den man, han råkat sam-
man med på landsvägen. Nu sedan han slutat och trots
det att hans sista ord lydde: »blifver lycklig . . .» böjde han
sig ned och såg mot marken.
Hjelm betraktade honom förvånad. Han, den oerfarne
soldaten, trodde, att en mänska, som så säkert visste, att
allt var fåfänglighet, och visste, hvilken väg som borde
följas för att blifva lycklig, också själf skulle se lycklig ut.
Men det gjorde icke munken. Det bittra draget kring
hans mun hade ej försvunnit, tvärtom blifvit ännu skar-
pare och bittrare. Munken satt nu med hufvudet nedböjdt
och stirrade i landsvägens damm, och det var som om han
sökt lösa en gåta, som blifvit honom för svår.
Undrande såg den unge svensken på sin tillfällige van,
som midt i hans djupa bedröfvelse kommit till honom för
att bringa tröst och hopp; men som nu, efter sitt under-
ligt hatfullt-kärleksrika tal för sin egen del tycktes äga hvar-
ken hopp eller tröst.
Oaktadt Hjelm var nedböjd af sorg, kunde han icke
undgå att känna medlidande med den gamle munken, som
föreföll så deltagande och vänlig; och som under sm tiggar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
