Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. En natt i maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 207
— Ja, gör det på ditt håll, skall jag försöka på mitt.
Men nu måste jag skynda vidare. Farväl så länge, Ben-
rangel !
— Farväl! Yi träffas i hetaste striden.
De skildes åt och mäster Lorenz sprang åter till bat-
terierna. Plötsligt höll han på att springa omkull en kvinna,
som satt hukad tätt under muren.
— Hvad, Gretchen! skrek han till, då han stötte emot
henne. Barn, barn, hvarför håller du dig icke hemma, som
jag sagt?
— Ack, far, förlåt mig. Men jag var så orolig. . .
för dig och för Hjelm, att jag icke kunde stanna utan
måste ut.
— Min modiga flicka! mumlade mäster Lorenz, Men
nu skall du gå hem! Jag skall bedja Hjelm följa dig.
De begåfvo sig på upptäcktsresa efter Hjelms kanon.
Han visste, att den skulle finnas åt Neustadt-sidan till,, men
icke riktigt hvar. Batteri efter batteri passerades. Öfver-
allt samma brådska, samma ansträngda verksamhet, öfver-
allt samma allvarliga miner. Sedan tre dagar och tre nät-
ter hade besättningen icke unnats någon ro. De flesta voro
uppgifna af trötthet, sömnlöshet, hunger; men ännu dånade
deras kanoner med samma förtviflans mod. Kunde de blott
hålla ut ett par dagar till, kanske blott en natt, voro de
räddade. Allt deras hopp stod till Gustaf Adolf och den
svenska hären. Och de visste, att den var i närheten och
kunde väntas hvilket ögonblick som hälst. Kommer han
icke? Kommer han icke? sjöng det af längtan i hvarje sol-
dats, hvarje borgares hjärna; och med feberaktig ifver vän-
tade de, att få se den blågula fanan fladdra på andra sidan
floden.
De enda, hos hvilka ingen trötthet, ingen oro kunde
märkas, voro kommendanten, general Falkenberg och hans
svenska kamrater. Kapten Lars vid sin kanon fyrade af
det ena skottet efter det andra med samma orubbliga lugn,
som om han skjutit kråkor i sin trädgård. Och Hjelm skötte
sin med bistert allvar. Han såge väl hälst att ingen storm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
