Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131 —
Mot kvällen hörde hon ett par vakter skämtande yttra:
— Om några timmar skall långe svensken föras upp
att torteras. Det skall bli en lustig syn. Undrar om han
kommer att vråla mycket.
Det klack till i hennes hjärta. Kallsvetten täckte hen-
nes panna och hon kände sig nära att svimma.
— Nu måste det ske. Så fort som möjligt. Annars
blir det försent, och den ståtlige svensken är förlorad.
Hon fyllde ännu en gång vakternas bägare till randen.
Så hämtade hon vattenflaskan och fatet och gjorde sig i
ordning att gå in i Benranglets cell.
I korridoren var det mörkt och tyst. Redan hade sol-
daterna tagit sig så mycket till bästa att de lågo snarkande
här och där i gångar och trappor. Hon spetade försiktigt
öfver dem, öppnade dörren till fängelsehålan och trädde in.
Då flickan öppnade dörren, satt Bemänglet på halm-
bädden. Under två långa timmar hade han setat så vän-
tande, lyssnande, otålig, så att han måste göra våld på sig
för att icke springa upp och söka spränga dörren. Festens
brus och larm trängde svagt ned i hans håla. Han hörde
tärningarnas rassel och soldaternas skratt och svordomar
utanför. Det var på tredje dagens afton, och han visste att
snart var timman inne, då han likt ett slaktdjur skulle föras
till pinbänken.
Den gode ryttmästarn såg bister ut. Pannan låg i djupa
rynkor, ögonbrynen voro hopdragna, och de grånade testarne
vid tinningarna stucko ut, tillrufsade efter alla gånger Ben-
ranglet rifvit sig i skallen, under funderingarna på en lyckad
flykt. Men knappt hörde han låset gnissla, förrän han sprang
upp och i blinken af en sekund var han åter en ung sven,
en leende Don Juan, för hvilken hela världen låg öppen
och icke skymten af omöjlighet eller misströstan fanns.
Knäfvelborrarna strökos upp, skälmen var åter i ögat och
kring munnen det sardoniska löjet.
— God afton, Clärchen; räck mig din röda mun, min
älskling, skall jag midt i fängelsets mörker kyssa mig till
solsken och blomdoft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
