- Project Runeberg -  Under sönderskjutna fanor. Romantiserade skildringar från Finlands sista strid /
509

(1908) [MARC] Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

frågade kapten Gyllenbåga, som uppmärksamt åhört
adjutantens något omständliga skildring.

— Mycket mera.

— Hvaba! Mycket mera! Det här började ju bli
riktigt spännande.

Kapten Gyllenbåga var mycket intresserad af
äfven-tyr och strapatser — blott han själf slapp att vara med.
Han föredrog gifvet att höra dem berättas, helst vid en
god punschbål efter en bättre middag eller som nu
bekvämt sittande på däcket af ett sakta framglidande
fartyg.

Kapten Dunder lyssnade också till adjutanten,
medan hans blickar sökte hafvet, som skymtade fram i
öppningen bortom Arholma.

— Nå, ni tände alltså lyktan och steg åter ned i
hålan, fortsatte kapten Gyllenbåga.

— Ja, och då såg jag än tydligare gången, som
sträckte sig mörk och trång in i berget. Den föreföll
mig så liten, att jag tyckte det skulle vara omöjligt för
en man att krypa fram där. Att gå ens på huk var
icke tänkbart. Skulle man komma fram, måste man
krypa.

— Och ni kröp? inföll kapten Gyllenbåga.

— Natiirlich. Nu hade jag gett mig den lede på
att hålan skulle undersökas. Jag lade mig alltså ned
på alla fyra, sköt lyktan varligt framför mig och kröp in.

Gången var verkligen så trång, att jag endast med
stor möda förmådde taga mig fram. Jag fruktade nästan
för att fastna och icke kunna krypa tillbaka och
möjlighet därtill fanns nog, men ej ens detta förmådde
af-skräcka mig från att fullfölja min plan.

Kapten vet — adjutanten vände sig till kapten
Gyllenbåga — när en sak har bitit sig in i hufvet på’n.
Man skall ha’t. Det är som om någonting drefve en
fram. Och man når sitt mål också, trots alla
svårigheter och omständigheter.

Kapten Gyllenbåga nickade. Hur väl kände han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:26:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hlfanor/0509.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free