Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXVI. Slaget vid Lützen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han tillsade hertig Frans Albrecht af Sachsen-Lauenburg
att föra honom ur striden, men de råkade i och med detsamma
att förirra sig midt in ibland Götz’ i dimman mot svenska
infanteriet framstormande kyrassierer.
Öfverstelöjtnant Moritz von Falkenberg vid det kejserliga
kyrassierregementet fick nu syn på konungen, som han kände
igen och sköt honom genom ryggen, ropande:
- Dig har jag länge sökt!
Falkenberg föll själf ögonblicket därpå för en kula, afskjuten
af hertig Frans Alberts af Sachsen-Lauenburg stallmästare,
Lycho.
- Jag har fatt så mycket jag behöfver, rädda dig, min
vän, sade konungen till hertigen, hvilken äfven genast flydde.
Kungen föll nu af hästen.
Carl Frisk ville spränga fram till hans hjälp, men i det-
samma borttog en kanonkula hans ena ben och han slungades
ur sadeln samt släpades af sin uppskrämda springare i stig-
bygeln fram emot kvarngrafven, där hästen stupade för en
kanonkula som krossade djurets hufvud.
De fientliga ryttarne trängdes kring konungen, dödande,
sårande eller undanträngande de återståeende af hans följe-
slagare.
Två af konungens ridknektar voro honom föl jäktiga i det
längsta, nu låg den ene död och den andre sårad bredvid sin
herre.
Den ende hos konungen närvarande var lifpagen Leubelfing.
Denne aderton-årige yngling, som några dagar efter slaget
dog af sina sår, gjorde i sina sista stunder en berättelse, som
blef uppskrifven af hans fader och är bibehållen.
Den förtäljer, att »då konungen fallit af hästen ynglingen
stigit af och erbjudit honom sin häst, men under det att han
förgäfves bemödat sig att upplyfta konungen från marken, hade
en fientlig kyrassier anländt och frågat, hvilken den sårade
vore, hvarpå pågen ej ville svara. Men konungen hade själf
gifvit sig tillkänna, sägande: Jag är konung Gustaf Adolf af
Sverige, hvarefter han fått ett skottsår genom hufvudet och
dött däraf.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
