Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXIV. Jesuitens dolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 58i -
Dödens udd mi hans död blef bruten
Grafven öppnad, fast i klippan sluten,
Utaf änglar för Gud Faders bud..
Himlasonen steg ifrån de döda
- Fåfäng var nu vaktarenas möda -
Den uppstandne var en son af Gud.
Lärj ungarne inom dörrar slutna
Utaf sorg och utaf saknad brutna
Sutto samman som i fordomtid,
Talande om de nyss skedda tingen -
Då Guds son stod härlig midt i ringen
Lysande utöfver dem sin frid.
Glädje blef uti de trognas hjärtan
Och för fröjden domnade nu smärtan,
Det en glädje var i samma ton.
Deras mästare han var, de visste,
A och O, den förste och den siste,
Gud och mänska, ja, Gud faders son!
Men dock en var borta. Thomas hade
Icke kommit än; men då man sade:
Herren var hos oss! - Han trodde ej. -
Jag vill se hans sönderstungna händer,
Förrn jag tror och taga på hans länder!
Mästaren ej lefver mer. - O, nej!
Men han blef från sina tvifvel tagen
Utaf Mästaren, den sjunde dagen
Däruppå, då Jesus själf han såg.
Och han störtade med blygd till jorden,
Herren lyfte honom med de orden:
Trodde du ej, Thomas, förr’n du såg?
Kärleksfull han sig till tvifiarn böjde
Och uti sin famn han honom höjde
Misskundsam och full af fridfull nåd. -
Tro, o mänska, tro i fröjd och smärta
Uppå Gud och honom skänk ditt hjärta,
Om ock underfullt dig syns hans råd! -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
