Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXVIII. Lifpagerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 447 -
förhöjdes genom ackompanjemanget från den välstämda man-
dolinen.
Pågen sjöng:
Medan man lefver i världen här,
Måste man det betänka,
Att lycka och olycka tiden bär,
Hon månde ej annat skänka.
Den där nu vill denna världens lopp
Rätt begynna och ända,
Han sätter - näst Gud - på dygd sitt bopp,
Flan kan olycka afvärja.
Denna är allena den förvisst
Som sig ej underkastar
Olyckones »drygh» och hårde kvist,
Som eljest allt antastar.
Uti hvad stånd du vara må
Som denna vägen villa
Redligt vill resa och genomgå,
Dygd är ledsagaren gilla.
När du henne följer i all stund
Månde hon dig framföra,
Till heder mot all världens påfund,
Hvad vill du mera begära
Däruti så bevarar hon dig,
Blott du henne ej glömmer
Och beskyddar i all din lifstid,
Hur världen än om dig dömer.
Alltså att lefva vore ej konst
Och uti ära att blifva,
Om man ej fruktade hat och ogunst,
Som världen beständigt drifva.
Men mot dygd kan all »Calamitet»
Icke mera uträtta,
Än töcknen mot solens klarhet
Stundom plägar i verket sätta
Stadigt sinne behöfves därtill,
Som sig icke förskräcker,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
