Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXVI. Tillys död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det torde här vara på sin plats att yttra några ord om
Tilly, denne katolicismens väldige förkämpe, som vid denna
tid slutat sitt bragdrika lif.
Tilly var född på slottet Tilly i Luxemburg och uppfostrades
af jesuiter. De inympade hos honom kärleken till katolicismen,
hvilken sedermera antog en något fanatisk karakter,
så att Tilly, som aldrig var tänkare, blef katolik af känslodrift
och ansåg sig hafva begått en synd, om han ej hvar dag åhört
två mässor.
Just denna katolicism förde den unge Tilly under Albas
fanor, då denne blef skickad till Nederländerna för att undertrycka
kätteriet.
Han lärde här att hata och förfölja protestanterna, men
han lärde äfven af Alba och sedermera under Alexander Farnese
krigstjänsten, åt hvilken han med hela sin själ hängaf sig.
Då kriget mot holländarne antog en dåsig karakter, trädde
Tilly i kejserlig tjänst, men han blef snart vunnen af kurfurste
Maximilian af Bayern, för att i dennes nya här öfvertaga den
viktiga platsen af generallöjtnant, i hvilken egenskap han förde
hären till Donauwerth och eröfrade denna stad.
Detta var Tillys första, själfständiga vapenbragd, han, som
sedermera skrytande sade om sig själf »att han aldrig hade
druckit vin, aldrig kysst en kvinna och aldrig förlorat en slaktning.»
Detta själf beröm, om ock icke bokstafligen sant, bevisar,
att Tilly var ganska sträng, ja, hård emot sig själf och tyckte
om ett asketiskt lefnadssätt. Verkligen erkände man också i
honom den måttlige och oegennyttige mannen, som aldrig
tillät sig någon utsväfning.
Helt annorlunda visade han sig mot sina soldater, ty öfvertygad
om, att en fältherre måste äga sina soldaters kärlek
för att med dem kunna uträtta något stort och att då för tiden
och under dåvarande krigssätt endast öfverseende med soldaternas
utsväfningar kunde framalstra sådan kärlek, visade han
ett fast otroligt öfverseende och blef också därför verkligen
älskad som en fader af sina soldater, så mycket mer som han
faderligt sörjde för deras behof – dock på de intagna ländernas
bekostnad. Däraf låta de förödelser, plundringar och rysligheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
