Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XIX. Jungfru Frida Meijer i svenska lägret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 270 -
bringa Carl till förnuft och för att utforska orsaken till den
förändring, som skett med honom.
Carl Frisk styrde sina steg till det folks boning, hvarest
jungfru Frida blifvit inkvarterad.
Jungfru Frida, hvilken, som läsaren torde erinra sig, af
Carl Frisk blef funnen i det af kejserliga trupper besatta klost-
ret och af honom förd därifrån till svenska lägret, blef där-
städes behandlad på ett höfviskt och aktningsfullt sätt af hög
och låg och mer än en gång hade Helge följt Carl till hennes
bostad och där i hennes sällskap tömt en mugg öl tillsam-
mans med sin vapenbroder.
Helge hade väl märkt, att det var väl emellan Carl och
jungfru Frida och han hade lett däröfver inom sig själf, tän-
kande på sin egen fästekvinna, den kraftfulla och goda Elsa
i Björnamo däruppe i det härliga Värend. Och det var inte
utan, att han liksom afundades Carl, att denne hade sin käresta
i sin närhet, då han själf var så långt afskild från sin.
Carl hade visserligen ännu icke sagt till Helge, att han
älskade jungfru Frida. Men Helge såg det väl; och han såg
äfven, att den tyska borgarflickans hjärta klappade med värme
för den svenske krigaren, hvilken ju var en ståtlig gestalt och
hvilken hon lärt väl känna.
Att Carl var förtjust i jungfru Frida, därom var ju intet
att säga. Han hade ju henne att tacka för, att han ännu
var vid lif. - Hon hade ju upptagit honom från slagfältet
och därefter vårdat honom på det ömmaste, så länge det till-
låtits henne att vara i sitt nu förbrända hem.
När nu Helge såg^ att Carl styrde sina steg till det hem,
där jungfru Frida logerade, log han och vred sina mustascher,
men han blef i hast allvarlig igen och stampade i marken
samt utropade, trots det att han var alldeles ensam:
- Guds död! Har flickan förvridit hufvudet på Carl,
då hade det varit bättre, att hon låtit honom dö, än att hon
nu gör honom feg och vankelmodig!
»Förvridit hufvudet», sade Helge. - Han menade inte
med detta uttryck, att jungfru Frida hade uppväckt kärlek i
Carl Frisks bröst. Detta visste han redan förut och däråt log
han. – Nej, han menade, att hon måhända sökte inverka på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
