Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XVII. Förrädarens död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 242 -
- Hämta dig, Annchenl
- Skall jag för evigt vara stängd ifrån din ljusa him-
mel, herre Gud, och vara dömd att tröstlös irra i sorg och
kval och mörker!
- Förtvifta ej, goda flicka.
- O, min Gud, låt ditt arma barn ej slutas i dödens
armar, förrän det känner din oändliga nåd ljuft sprida sin
svalka i sitt hjärtas sår.
- Gud skall höra
*. """^ dig!
- Var det en synd,
att jag, trött af lifvets
strider och grymt gäc-
kad af dess fröjder, kän-
de en längtan till ett
bättre land, där hvarje
själ, som lider, får dric-
ka glömska ur försonin-
gens och ljusets källa?
Jag vände mitt hopp så
gladt mot grafven och
jag tyckte det borde vara
mera ljuft att få dö än
att få lefva utan att -
få älska och bli älskad
tillbaka. - Och nu -
nu ryser jag vid tanken,
att jag måste dö.
- Goda Annchen,
sade jungfru Maria, ba-
dande i tårar, din hand
är ren och fläckas ej af blod. Plåga inte ditt hjärta med
dystra kval. - Det var ödet, som blindt ledde din handling
och inte lämnade dig något rådrum till besinning. - Tro
mig, du var ett verktyg i försynens hand.
- Ödet? - I sanning en grymt öde, som hemskt och
dunkelt sväfvar öfver mig. - Hvad bröt väl jag, fattiga flicka,
för att jag till denna grad skall förkrossas. - Dock, det tillhör
Klagar väl blomman, när hon förtrampad
sjunker i mullen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
