Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XIV. Vid lägerelden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- Lyckliga omskiftel utropade Dorigene. Stå upp min
herre, lik solen i all sin glans efter en förmörkelse I
- Martius hade knappast hunnit kalla in Valerius med
flera af sina vänner, förrän Sophocles inträdde, bärande ett
draget svärd, hotande att döda antingen Martius eller sig själf.
- Martius bekände sig vara den, som förtjänade att dö,
emedan han genom sitt låga uppförande förbrutit sig emot
honom och emot den ädlaste bland gifta kvinnor. - Men,
tillade han, eder gemål har bevarat och återställt mitt lugn.
- De blefvo därpå försonade å båda sidor och Sophocles
tog tillbaka sin ädla gemål, hvilken han med skäl ansåg som
den dyrbaraste skänk af gudarna.
- Och så var den historien slut, kamrater.
- Det var en bussig kvinna, den där damen med det
underliga namnet. Din skål, kamrat I Du berättar som en
hel karl! ropade den gamle soldaten och höjde sin bägare.
Alla skålade och drucko ur, hvarefter de lade sig ned att
hvila, emedan kvällen skridit långt fram under ynglingens
berättelse.
Det var tyst i lägret.
Här och där flammade lägereldar och bland de kopplade
gevären, hvilkas pipor återkastade skenet från eldarne, gingo
posterna fram och åter, hvarjämte en och annan patrull
passerade fram i sommarnattens tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
