Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. VIII. Scener ur klosterlifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att Luther, som af egen erfarenhet kände klosterlefnaden,
icke var densamma bevågen, är lätt att begripa. Han förkastar
och fördömer alla munkordnar, regler, kloster, stiftare och allt
livad som människorna öfver och utom skriften hafva uppfunnit,
såsom rent djäfvulskap och villfarelse.
»Det vore väl», säger han, »om man inrättade kloster och
andra stiftelser, så att man i dem lärde unga människor Guds
ord att läsa och kristlig dygd, hvarigenom man bildade fina
och skickliga män till biskopar, kyrkoherdar och andra kyrkans
tjänare, äfvensom pålitliga och lärda män för den världsliga
regeringen, samt fina, kyska och kunniga kvinnor, som
sedan kunde hushålla kristligt och väl uppfostra sina barn.
Men att endast i klostren söka en väg till saligheten är en
djäfvulsk lära och tro. De heliga orter och rätta stiftningar,
som Gud insatt, äro tre: Prästämbetet, äktenskapet och den
världsliga öfverheten. Men öfver dessa tre stiftelser är den
kristliga kärlekens allmänna orden, hvars ändamål är välgörenhet,
försonlighet och fördragsamhet mot alla människor; ty
allt detta är idel goda och heliga verk».
Det var icke allenast munkarna, som blefvo anstötliga
genom sina seder och sin vandel. Äfven nunnorna gåfvo
många anledningar till förargelse.
Så till exempel tände några nunnor eld på klostret
Löwenthal eller Himmelswonne (den himmelska glädjen) vid
Bodensee, sedan de inte mera på något annat sätt kunde
motarbeta det ovanliga tvånget. - I nunneklostren var det
förbjudna umgänget med män ganska allmänt.
Klostret Gnadenzell i Würtemberg var en gång uppfyldt
af nästan bara unga nunnor, hvilka alldeles icke voro sinnade
att afsäga sig all ersättning för sitt afsked från världens nöjen.
De kringboende adelsmännen inkvarterade sig hos dem
med hästar och hundar, när de återkommo från jakt och
blefvo med nöje mottagna. Man kalasade, skämtade och sjöng
och oväsendet var ofta så högljudt, att man lätt hade kunnat
anse klostret för ett värdshus. Gästerna stannade kvar öfver
natten och aflägsnade sig inte förr än den följande dagen, då
de vanligen aflöstes af andra. Hvarje ung man, som ville
förkorta tiden för nunnorna, var alltid hjärtligen välkommen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
