Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. VIII. Scener ur klosterlifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det första seklet efter deras inrättande så oerhörda rikedomar,
att man redan den tiden kunde med skäl göra den anmärkningen,
att de kristliga munkarna hade »till de fattigas förmån»
bringat en stor del af människosläktet nästan till tiggarstafven.
Så länge de emellertid bibehöllo sin första andaktsifver,
förblefvo de äfven trogna och välgörande förvaltare af de åt deras
uppsikt anförtrodda milda gåfvorna. Men deras sedlighet
fördärfvades genom välståndet. De intogos oförmärkt af det
högmod, som alstras af rikedom, och fattade slutligen tycke för
yppighet, jaktnöjen och alla de utsväfningar, som under detta
tidehvarf voro kända.
Munkarna tiggde sig till sina jakträttigheter, förebärande,
att de behöfde djurens skinn för att på dem afskrifva psalmer
och till band omkring sina heliga böcker, men själfva
villebrådet endast som en liten undfägnad, när de voro sjuka.
Huru utsväfvande de likväl öfverlämnade sig åt jaktens nöjen
framgår däraf, att den heliga Bonifacius måste äfven från
abbedissorna borttaga koppelhundar och falkar.
Af tyskarnas apostel, som lefde i åttonde seklet, den
nyssnämnde helige Bonifacius, har man den bästa målning af, hur
illa det i allmänhet stod till med kyrkotukten.
»Biskopsstiften», säger han, »äro till större delen i
penninggiriga lekmäns händer, eller ock innehafvas de af liderliga
präster, som endast tänka på timliga ägodelar. Dessa biskopars
diakoner hafva merendels ända från ungdomen lefvat i
äktenskapsbrott och liderlighet och underhålla verkligen ännu
i sina distrikt fyra, fem eller flera älskarinnor. Detta oaktadt
våga de likväl att offentligen läsa evangelium och blifva till
och med biskopar. Det gifves icke ett ringa antal biskopar,
hvilka, om deras låtsade kyskhet än vore verklig, dock älska
dryckenskap och orättfärdighet eller ock draga de beväpnade
i fält och utgjuta med egen hand trognas och otrognas blod».
När tygellösheten beständigt tilltog och utsväfvningarna
började få öfverhand, läto de frankiska furstarna utfärda stränga
förordningar emot de andligas oordentliga lefnadssätt i allmänhet,
men framför allt mot munkarnas och nunnornas. Carl
den store var i synnerhet den, som sökte hämma fördärfvets
ström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
