Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
676
%
Emerentia med knekthustrurna sina förberedelser, lät ibland annat koka het lut i stora
r lar, framdrog stora stenar och jord, allt för att på hvarje upptänkligt sätt göra fienden
afbrack. Emellertid kommo .danskarne löpande mot murarna, antände sina petarder och
började uppresa sina stormstegar. Dessa krossades dock under tyngden af stora fäll-
bommar som nedsläpptes från murarne och tillika sköts så skarpt af de svenska knektarne,
a fienden måste draga sig tillbaka. Då sattes plötsligen den raske befälhafvaren ur stånd
att vidare deltaga i striden, emedan han bröt sin ena fot och sin ena arm och i samma
ögonblick sprängdes slottsporten af en petard, så att danskarne der började intränga.
Mårten Krakou sökte trots sina skador att göra motstånd och deraf har denna
visan uppkommit:
Mårten Kråk hade ej mer än
en hand och en fot;
Likväl så stod han manneligen emot.
Nu voro goda råd dyra. Men nu trädde fru Emerentia fram och tog befälet,
on lät hastigt knekthustrurna framsläpa"en hop kar, tunnor och annan bråte i hvalfvet
medan hon befalde andra att kasta öfver fienden den heta luten och det gjorde de äfven
med sådan verkan att danskarne lågo i hvalfvet oeh kring porten, som skållade svin.
Desslikes lät hon uppdraga två kanoner på taket af ett bredvid hvalfvet befintligt gammalt
hus och med dessa sköts in i hvalfvet med afbrutna hästskor och andra jernstycken. Häraf
sårades och dödades en massa fiender och porthvalfvet kunde inte tagas.
. Denna framgång ökade modet hos försvararne. Dock igenläste en höfvidsman,
hven i Eamnaklef, skansporten der krutet förvarades och stack sig undan af räddhåga.
Man märkte detta inte genast och fienden, som nu på nytt stormade murarna gaf fru
Emerentia annat’: att tänka på. Det dröjde likväl inte länge, förr än det började fattas
krut och nu skreks på Sven i Eamnaklef och bestörtningen blef stor, då Sven inte stod
att finna. Fru Emerentia lät då stöta upp porten och taga ut det behöfliga krutet, hvar-
efter afven denna storm blef tillbakaslagen. Fru Emerentia hittade sedan den försvunne
hven i Eamnaklef, der han gömt sig på ett nesligt ställe och fick han då hålla till godo
med de mustigaste vedermälen af hennes förakt oeh ovilja.
Till slut fann konung Kristian, att det var omöjligt för honom att vinna Gullberg,
varför han gaf tecken, att striden skulle upphöra. Klockan var mellan 7 och 8 på mor-
gonen oeh den danska hären drog sig ned på ängen framför fästningen. Fru Emerentia
stod på fästningsmuren och såg derpå. Hon fick då syn på en förnäm herre, som red
på en hvit häst och hon tog för gifvet, att det var den danske konungen sjelf. Hon gick
då genast till en skicklig skytt och bad honom skjuta på den förnäme herren. Skytten
lade geväret till ögat och inom kort brann skottet af oeh träfiade hästen så att bjerna
och blod stänkte upp på ryttaren, hvilken verkligen var konung Kristian sjelf. "Dåfenta
Kräken, han sofver inte; detta var ämnadt åt mig!" skall konungen då hafva utropat. Det
var en slaDgkyss af fru Emerentia, som den danske konungen kunde taga med sig som ett
minne från sitt misslyckade besök vid Gullberg.
Den barska frun gick nu in i borgstugan och der fann hon trettio fångne dan-
skar, hvilka klagade öfver att de hungrat i två dagar, samt begärde mat. — Det skulle
de strax få, menade fru Emerentia oeh så lät hon leda ut dem och lät döda alla utom
en. Kort derefter kom en trumpetare från konung Kristian och begärde, att han skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
