- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
667

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

667
Konungens förbättring under resan till Nyköping var endast skenbar, det var en
förrädisk låga, som hoppade på glödhögen. Detta funno äfven hans följeslagare snart;
ty redan vid Mönsterås måste konungen nedbäddas och låg sedan hela resan, allt under
det att hans tillstånd stund för stund förvärrades och då fartyget ankom till Nyköping
hade han förlorat talförmågan.
I Nyköping voro hans son Carl Filip och några herrar, bland hvilka märktes
Axel Oxenstjerna, honom till mötes. Det kungliga fartyget fördes af den gamle amiral Lin-
denkrona och bland de uppvaktande märktes konungens gamle vän Eutger Kruuse, hvilken,
då konungen började försämras, tog plats vid sin konungslige väns läger och vek ej der-
ifrån, förr än den sjuke fördes i land i Nyköping och bars till sotltet.
Natten efter konungens ankomst till Nyköping anlände dit Gustaf Adolf, hertig
Johan och drottning Kristina. Konungen låg då i dödsdvala; men det syntes tydligt att
han hörde och förstod, hvad som sades. Vid denna tid ankom en kurir från ,Jakob de
la Gardie, omtalande Nowgorods eröfring. Konungens anlete ljusnade betydigt vid denna
underrättelse, hvars betydelse man fann, att han till fullo förstod. Men han lemnade så-
väl detta, som allt annat jordiskt åt den son, som varit hans hopp och tröst i alla skiften,
och om hvilken han yttrat de profetiska orden: ’Ille faciet!”
Dessa ord voro verkligen en profetia och uttalades af konungen en gång, då han —
hans son, Gustaf Adolf, var då närvarande, — meden af sina utmärktaste män, Axel
Oxenstjerna, talade om statens konstruktion och om framtida planer. Konungen ansåg, att
han var allt för gammal för att kunna hinna med att utföra dessa planer i sin helhet; men
då han blickade in i sin sons kloka ögon, intogs han af en förtröstansfull aning och läg-
gande sin hand på sin sons ljuslockiga hufvud, sade han: ”Ille faciet!”, hvilket betyder:
”Han skall utföra det!”
Fyra dagar efter ankomsten till Nyköping, alltså den 30 Oktober klockan 11 för-
middagen utandades konung Carl IX i frid sin sista suck, omgifven af sin familj samt
trogna och redbara embetsmän. —
Så slutade den ypperste af kung Göstas söner sitt lif. — En historieskrifvare
säger: ”Ur rent fosterländsk synpunkt framstår Carl IX som en af våra störste konungar
oaktadt hans hårdhet och oaktadt det blod som besudlar hans minne. Så länge själaring-
ningen pågick efter Carl IX gräto både gamla och unga och allting var liksom öde och
dödt uti landet.”
Carl IX kallades bondekungen och han stödde sig äfven på böndernas trofasthet
och med detta stöd stod han stark mot adeln, som han förstod att tukta. Men det var
icke blott adeln, som fick vidkännas hans stränghet, utan äfven presterna och ännu mer
embetsmän och fogdar från de högsta till de lägsta. Carl IX var sträng, men rättvis och
framför allt fosterländsk och hans blodtörst finner sin ursäkt i den hårda tid, som måste
omdanas. En af hans offer, Gustaf Banér, sade äfven: "Hårda tider fordra menniskooffer.”
Slut på berättelsen: Bondekonungen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0679.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free