Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
557
tiska borgrarne, att kyrkan på detta sätt skulle skändas och då de katolska ceremonierna
voro slut, beslöt han att hålla en evangelisk likpredikan öfver den döde. Han begaf sig
för den skall upp på prediksstolen, samt slog dörren i lås efter sig; hvarefter några kraft-
fulla djeknar stälde sig på vakt vid denna dörr. Väl uppkommen på prediksstolen, började
han att förkunna evangelium. Men han öfverröstades af katolikernas skrik och rop. Icke
för thy fortsatte presten sin predikan. Då störtade de polska soldaterna mot prediks-
stolen för att hindra presten att fortsätta. De blefvo väl mottaga af djeknarne, hvilka
dock efter en häftig strid dukade under för öfvermagten. De flesta af dem sårades, hvar-
efter prediksstolsdörren slogs i spillror och hofpredikanten drogs ned från prediksstolen,
samt misshandlades på det grymmaste.
De hedervärda borgrarne skyndade sina nödstälda meningsfränder till hjelp; men
de polska sablarne drogos mot dem och mången borgersman tumlade med blodig panna
döende till kyrkans golf, hvarefter de öfriga drefvos ut ur kyrkan.
Förbittrade började de utdrifne att ringa i stormklockan och från alla håll ström-
made beväpnade skaror till platsen och mottogos nu de ur kyrkan utkommande katolikerna
med en stormlöpning. Skott och svärdshugg, klagoskrik och förbannelser hördes från de
kämpande skarorna och många hundra män voro redan dödade eller sårade, då Klas Flem-
ming kom till platsen med en skara soldater och jemte honom borgmästarne och några
rådsherrar.
Genom förenade ansträngningar lyckades dessa slutligen att stilla tumultet och
skilja de stridande, hvarefter vakt sattes kring kyrkan. Öfverallt på holmen lågo döda
och sårade och flera sådana utburos ur kyrkan. — Fröken Annas botpredikant hade icke
blifvit dödad, men mycket svårt misshandlad, så att han blödde ur flera sår. Men icke
förthy uppträdde han på holmen på en hög sten och höll der en evangelisk likpredikan
öfver de döda samt tröstade de sårade, samt beklagade det våldsamma uppträdet i ett
rum, som var vigdt till Herrens frid och dyrkan.
Eådet sände emellertid herr Gustaf Brahe och herr Erik Bielke upp till konungen
för att klaga; men hans majestät svarade: ”att jorden vore Herrens; hon åtminstone borde
unnas katolikerna, hvilka fordom uppbyggt kyrkan och sedan inte ändrat sin tro.”
Slutligen sänkte sig solen öfver denna fasans dag och för upprätthållandet af
freden och möjliggörandet af beskydd för stadens innevånare, hölls sträng vakt på gatorna
hela natten och vid straff förbjödos såväl katoliker som lutheraner att före den första
morgonväkten lemna sina hem eller härbergen.
Två dagar derefter inlemnade rådet till konungen en skrift, hvari klagades, att
kyrkofrid vore bruten och påminde honom om hans ed; men det hjelpte inte. Konungen
ville inte lyssna till deras föreställningar.
Då tillkännagåfvo rådsherrarne sin afsigt vara att nedlägga sina embeten, så framt
inte konungen ville styra papisterna. Men det hjelpte lika litet.
De adelsmän, som befunno sig i staden och bland dem Kutger Kruuse samlades
på slottet och öfverlemnade jemte borgerskapet en böneskrift till konungen, att katolikernas
våldsverkan måtte straffas. — Konungen lyssnade icke gerna på dessa föreställningar;
men han måste dock lofva att anställa rättegång. — Detta löfte blef emellertid aldrig
uppfyldt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
