Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
”Ack, ja!” suckade fru Katarina. ”Det är ett tonfall i din röst, Nils, hvilket
påminner mig mycket om min djupt begråtne gemåls milda stämma.”
Herr Nils Nilsson Natt-och-Dag knäppte några slag på lutan och sjöng derefter
med smägtande röst:
Skön Anna hon går till sjöasirand
Och der spatserar hon så vida.
Till henne så kom en fager unger man,
Han kallade på henne så blida. —
”Och hören I min jungfru, hvad jag er säga må:
Hafven I lust med mig att följa?
Att följa med mig till främmande land
Och blifva min hjertelig kära? —”
Skön Anna hon uppå golfvet går,
Det rödaste vin i hon skänkte;
För hvar en gång, på bruden hon såg,
Hennes tårar kring henne stänkte.
Och unga bruden frågar konungen så:
”Hören, hvad jag eder månd’ säga!
Hvad är för små herrar på golfvet gå?
Min faders vapen de bära? —”
”Inte jag det vill och inte jag det kan,
Ej heller må ni sådant begära;
Ty här är så mången riddareson,
Som mig hafver bjudit sin ära. —”
”Och bjude er sin ära, hvem som bjuda vill!
Med mig så skolen I nu följa,
Ja, följa med mig i främmande land
Den rödaste gullkronan att bära. —”
Så hade han henne i åtta år,
Sju söner de hade tillsamman;
Men när som det led till det nionde år,
Så sökte sig herr Peder en annan.
Skön’ Anna hon går för drottningen in,
Hon helsar: ”Fru och furstinna!
Och kunde jag få i brudhuset gå,
Den unga bruden att skåda? —”
”Jag det väl säga månde för er
Och sanning icke fördölja:
Det var väl alla mina söner sju;
Skön Anna hon är deras moder. —”
”Förbjude då er den allsmagtige Gud,
Som tänker nu henne att svika;
Skön’ Anna hon är min syster så kär,
Som bortröfvad var af Österrike.
Gullkronan utaf mitt hufvud nu tag
Och röda gullbandet från bröstet
Och gifven det åt skön’ Anna igen,
Skön’ Anna hon är nu min syster.
I tagen gullbandet utaf min arm,
Gullringarne af mina fingrar
Och låt mig få resa till min moder hem
Att bära henne dessa tidender.”
”Och väl kan du få i brudhuset gå
Den unga bruden att skåda;
Men dina söner sätt din faders vapen på
Och låt dem så framför dig gånga. —”
Och unga bruden hon kastar en halfver gullring,
Skön’ Anna hon kastar den andra.
Och tvänne så kära systrar voro de-
Och ringarne de runno tillsamman —
Skön’ Anna hon steg i brudhuset in,
Allt, som henne Gud tillstyrkte;
Hon fälde tårar på blekan kind,
De föllo henne neder på bröstet.
”Nu låt mig resa till moder igen,
Att båda henne dessa tidender.
Min moder har aldrig haft någon ro,
Allt se’n hon skön’ Anna bortmiste. —”
Herr Peder han hade en broder så båld,
En riker och väldiger herre;
Och honom så gaf han den unga brud i våld,
Skön’ Anna han sjelf ville ega. —
Waeaättlingame. 41 b
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
