Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
389
”Mitt hus?” sade Storm. ”Det tillhör inte mig, utan eders nåde.”
”Nej, min vän, från denna stunden tillhör det icke mig, utan dig, och efter dig
skall din dotter ärfva det.”
”Ack, eders nåde!” utropade Storm. ”Ni öfverhopar oss dagligen med edert ädel-
mod. Och nu, en sådan skänk. Jag kan inte nog tacka för en sådan godhet, ädle herre.”
”Min käre vän,” svarade Bielke och klappade Storm på axeln, jag är skyldig dig
tacksamhet. Du följde mig under mina ystra upptåg, då jag var ung och skyddademig
ofta mot af mig okända faror. Nu är du gammal och nu är det min tur att skyddadig.
— Det är för resten inte qvitt mellan oss på långt när ännu, ty jag beder dig nu om en
tjenst, som ökar min tacksamhetsskuld till dig.”
”Tala inte så, eders nåde.”
”Du hörde, att jag begärde att få disponera ett af dina rum. — Vet, att det
kommer i dag eller sist i morgon en ung person från Eskilstuna hit till Stockholm; men
som det inte är möjligt — af vissa orsaker — för mig att gifva henne härberge — duhör
att det är fråga om ett fruntimmer — här hos mig, såvill jag anförtro henne åt dig.”
Storm bockade sig medgifvande och Bielke fortsatte i djupt förtroende:
”Hvad säger du derom? — Jag skulle inte begära denna tjenst af dig, om hon
inte stode mig ganska nära. Som slägtinge är hon kär för mitt hjerta och jag vill säga
dig, att du måste behandla henne med all den respekt, som svarar emot en dam af
mitt stånd.”
”Med nit skall jag försöka motsvara eders nådes förtroende,” svarade trotjenaren.
”Jag lyder oinskränkt. Befaller hans nåd mig, att fara och hemta henne?”
”Nej, min vän, det behöfs inte. Vänta henne hemma hos dig, jag skall sjelf föra
henne dit, så snart hon kommer.”
”Som eders nåde befaller. Jag skyndar då hem för att göra i ordning bostaden
åt den förnäma gästen.”
”Se här en fyld börs, min vän. Om det fattas möbler, så köp i hast sådana.
Men köp dem, som äro beqväma och vackra, och försköna hennes rum, så mycket du kan.”
”På allt sätt skall jag söka vara eders nåde till lags,” svarade Storm, bugade sig
och gick, vägande den tunga börsen i sin hand.
När Bielke blifvit ensam, gick han ett par slag fram och åter i rummet, tänkande:
”Omsider nalkas då den fruktade stunden! Åstundad lika mycket som fruktad.
— Skall denna ljufva fröjd, efterlängtad under sjutton långa år komma att offras upp för
min gemåls svartsjuka? — hm — Gräsliga sjukdom!”
Nu öppnades dörren och jungfru Elisa och Anna kommo in.
”Se der!” sade Bielke för sig sjelf. ”Der kommer min glädje i lidandet.”
Han öppnade famnen och sade:
”Kom, min Elisa, i din fars armar och qvittra din morgonhelsning."
”Jag flyger, min far!” utropade jungfrun och hastade till herr Gustaf, samt slog
sina armar om hans hals och kysste honom.
”Du ser inte glad ut, mitt barn,” sade Bielke och smekte sin dotters kinder.
”Omfamna din stackars Elisa, bäste fader, hon är bedröfvad,” svarade jungfrun.
”Är du också bedröfvad!” utropade herr Gustaf.
”Ja, fader!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
