Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
Hon hoppades att fru Sigrid skulle återföra jungfru Malm, hvilken hon trodde
skulle ångra sig, öå systern bestormat heDne med böner cch förmaningar.
Men dagen skred framåt, och ingen släde syntes på den tillfiusna fjärden cch för
hvarje slag klockan slog blef fru Märta allt sorgsnare.
Först när det var mörkt på qvällen syntes en fackla på sjön.
Ljuset närmade sig.
Snart hördes äfven bjellerklang och en släde körde in på borggården.
Fru Märta förstod då, att fru Sigrid kommit tillbaka.
Kom hon ensam, eller hade hon sin förrymda syster med sig?
Dessa voro de frågor, som fru Märta gjorde sig sjelf, då hon satte sig upp i sän-
gen och höll sin hand för sitt bröst, liksom för att hindra hjertats våldsamma slag att
spränga hennes barm.
Inom kort inträdde fru Sigrid i rundeln till sin moder.
”Ensam?” frågade denna.
”Ja, moder!” svarade hennes dotter.
Fru Märta kastade sig då ned på bädden och grät bitterligen.
Sedan hon lättat sitt bröst genom tårarne bad hon att få veta förloppet af fru
Sigrids resa och sammanträffandet med hennes förrymda syster.
Fru Sigrid uppfylde sin moders begäran och berättade fullständigt allt hvad hon
erfarit, samt framstälde slutligen enligt löfte en försonande bön för de båda älskande.
Men på det örat ville inte fru Märta höra. Hon bad sin dotter vara tyst med
sådant tal, hvarefter hon sade, "att hon ville vara emsam med sina tankar. — ”
Natfen sänkte sig tyst öfver Hörningsholm, der snart. allt blef lugnt och stilla efter
denna bullrande dag. Men länge låg dock fru Märta vakm, grubblande öfver sin dotters
olydnad, till dess att hon slutligen föll i en välgörande souiu.
Den följande dagen sof fru Märta långt fram på tömiddagen. Den själsskakning,
hvari hon den föregående dagen hade kommit, hade betydligt medtagit hennes krafter och
hon behöfde väl den hvila hon kunde få, hvarför hennes omgifning noga vaktade sig för
att störa henne.
Slutligen vaknade hon.
Det första hon gjorde efter sitt uppvaknande, var att gräla på sina döttrar för
att de inte väckt henne, utan låtit henne sofva så länge.
Döttrarna framburo sina ursäkter och sade, att de trott, att deras mor väl be-
höfde denna sömn efter all den oro och det illamående, som dagen förut hade plå-
gat henne.
Men derom ville fru Märta inte höra talas.
”Tron i!” utropade hon i vredesmod, ”att jag är en sådan ynklig stackare, att jag
skulle lägga på sinnet till den grad att min helsa skadas, att en pligtförgäten flicka reser
bort från sitt goda hem med en äreförgäten skälm, för hvilken jag med vanlig gästfrihet
öppnat mitt hus. Hvad hafven I för tanke om mig! Yeten I icke att jag förlorat genom
ett kungligt lönmord min make och en af mina älskade söner? Men hafven I sett mig
blekna derför? Åhnej! Gamla Märta Sture här ruter i kroppen och min olydiga Malin
och hennes skälm till förförare, herr Erik Stenbock, skola se, hvilken de stungit hafva.
Må han försörja flickan bäst han gitter; men man och hustru blifva de dock aldrig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
