Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
’Hvar är den vän, mift hjerta har? —
Beskydda honom Gud!
Ack, snart han kommer nog och tar
Sitt hjertas trogna brud!’
Hon slutade hastigt sången och såg sig om. — Ett svagt ljud for öfver hennes
läppar? Ögonen blixtrade till. — Hon reste sig upp, tog ett steg! — Åter ett utrop 1 —
Hjertat slog hastigare! Hennes pulsar brände! —
’Hjalmar!’ utropade hon.
’Elsa!’ svarade en ung krigare, som snarare flög än sprang ned för den branta
stigen, som ledde ned till dalen.
Ett ögonblick ännu och de lågo i hvarandras armar. En minut förgick — åter
en minut allt var ännu tyst: — en helig tystnad! — Endast de älskandes hjertan
talade och slogo våldsamt mot hvarandra. De visste nu ej af verlden, intet fans för dem
utom kärlek och glädje; allt annat var försvunnet, borta. —
’Elsal’ ropade nu gubben Klang från stugan; — men hon hörde honom ej; —
’Eisa!’ ropade han ännu en gång, — men intet svar nådde hans öra. —
’Hvart har då flickan tagit vägen!’ brummade gubben och stultade ut på för-
stugubron.
Ί Herrans namn, Elsa!’ utbrast han. Men ej ett ord mera kom öfver hans läppar
Hans ögon tårades något.
Nu vaknade de unga upp ur sin dvala, en ljut dvala i sanning, och drogo sig sakta
ur hvarandras armar.
Ännu en blick ! — och Elsa sprang fram till sin gamle beskyddare och slog sina
runda armar kring hans hals.
Farfar!’ ropade ,hon. ’Han är här min Hjalmar! Hör du farfar, han är här!’
Hjalmar steg nu fram och veteranen skuggade med handen sina ögon, då han såg
på den unge, ståtlige krigaren.
’Kapten!’ utropade han, samt tilläde efter några ögonblick: Och belönad med
tapperhetsmedalj!"
’Ja,’ svarade Hjalmar, sedan han vexlat ett kraftfullt handslag med Klang oeh
ett högtidligt allvar hvilade öfver hans vackra drag. ’Gud har varit mig nådig och jag
har kämpat i förtröstan på Honom. Allt har gått mig väl, och jag har vunnit ära och
framgång!’
’Ocb,’ sade Elsa, ’du har ändock tänkt på mig, fastän jag blott är en fatttig
soldatflicka!’
Elsa,’ svarade Hjalmar och en på samma gång mild och förebrående blick beled-
sagade detta ord, som sade mer än många. Också uppfattade Elsa betydelsen af denna
blick och detta ord.
’Förlåt mig,’ bad hon, i det hon slöt sig till Hjalmars bröst, ’jag ville inte
såra dig! —’
En brännande kyss förklarade, att hon ej bedt förgäfves.
Vi ligga nn, sade Hjalmar, ’i läger blott ett litet stycke härifrån och jag skyn-
dade derför hit för att få återse min egen Elsa, som jag ständigt längtat till, och som jag
kämpat för att vinna, — Nu är jag här hos dig och ord kunna inte tolka de ljufva och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
