Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
dagar, i någon mån betala din godhet och den Högste skall visserligen belöna dina dygder.
Likväl förmanar jag dig, mitt älskade barn, att vakta dig för att genom öfverdrifven om-
sorg om mig beröfva dig sjelf det nödvändigal”
Den älskliga flickans hjerta var för mycket upprördt af ömma känslor för att till-
låta henne att afbryta detta moderns tal till henne. Men, så snart hon genom en strid
tåreflod vunnit en liten lättnad, utbrast hon, under det att ett änglalikt småleende krusade
hennes läppar:
”Min allrakäresta mor! Låt dessa äugsliga tankar fara. En nådig himmel skall
helt visst förhindra min goda mor att dö i detta elände; nej, Han skall låta dig lefva och
åter göra oss lyckliga. Det är icke mitt arbete, utan en främmande herres ädelmod, som
förskaffat oss ej allenast denna vederkvickelse, utan beredt oss en mera trygg framtid.
”Huru kan detta förklaras, mitt kära barn?” utropade modern bestört.”
”Min goda mor,” svarade flickan, ”skall inte mera behöfva lefva i detta fängelse.
Se,” utropade hon och visade sin mor en massa mynt. ”Se, hvad en ädelsinnad främling
behagat göra för oss! Se så mycket penningar!
Moderns anlete mörknade.
”Grifve Gud,” sade hon bäfvande, ”att ej mitt barn för dyrt måtte hafva betalt
denna gåfva; ty det är sällan männens ömma känslor, utan merändels deras djuriska begär,
som göra dem ädelmodiga mot unga och fattiga skönheter. Om,” fortsatte hon, någon-
ting i verlden har kunnat förleda min Anna att mer värdera den timliga lyckan än oskul-
den, så är hon den bittraste af mina fiender och sjelfva den fordringsegare, som försatt
mig i detta utarmade tillstånd, är då i jemförelse med henne en ädelmodig man.”
”Misstänk mig icke så!” sade den rodnande flickan. ”Om min dyra mor visste,
huru svåra pröfningar jag i detta fall redan lyckligt genomgått, så skulle hon hafva visshet
om, huru omöjligt det är för hennes Anna att göra ett så skamligt offer.”
Den ömma moderns hjerta tycktes väl härigenom blifvit tillfredstäldt ; men
hon vände dock bort sitt ansigte med en djup suck för att aftorka de i ögonen fram-
trängande tårar.
Anna fortfor då att berätta de omständigheter, hvarunder den främmande man-
nen visade sitt ädelmod och hon grät bitterligen, då hon beskref hans olyckliga sinnes-
författning. Men denna berättelse hade på den ädelsinnade modern en helt annan verkan,
än den dottern väntat.
”Och du tror, mitt kära barn,” sade hon, ”att vi med godt samvete skall kunna
behålla de penningar, som en förvirrad menniska, mera tillfölje af hastig öfverilning, än
genom ett ädelmodigt sinnes öfverlagda beslut, öfverlemnat till oss? Skola våra olyckor,
så tryckande de än må vara, förleda oss dertill? Böra vi draga fördelar af den för-
virrade sorgens slöseri och tillegna oss en egendom, som man gifvit oss, utan att man
vetat, hvad man gaf. Sjelfva gåfvans storlek är ett tillräckligt bevis på, att gifvaren
aldrig hade kunnat skänka så mycket åt en vildt främmande person, om han varit vid
sina sinnens fulla bruk. Ja, tilläfventyrs egde han ej rätt att bortskänka dessa penningar.
Han kan ju hafva en god hustru, nära anförvandter, eller barn, som kanske skulle hårdt
få vidkännas förlusten af det, som han har slösat på dem, hvilka ej hafva någon naturlig
rätt till hans godhet. Det är omöjligt mitt barn, att en så betydande summa har med
sund öfverläggning kunnat gifvas åt en obekant person. Således måste du gå tillbaka till
Wasaättlingarne. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
