Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Master bar sig redan bekant en del af det, som lady Middleton hade att berätta.
Jag skall derför endast omtala, hvad som händt henne, sedan hon kom till det förut om-
talade förnäma fruntimret i Richmond.
"Jag njöt,” sade hon, "i detta hus all den godhet, som en ung flicka i min ställ-
ning kunde begära. Jag fick lära det, som pryder en flicka och tillika deltaga i bestän-
diga ombyten af tidsfördrif och lustbarheter. Men mitt hjerta var inte i en sådan ställ-
ning, som fordras för att njuta af en sådan glädtig lefnad, ty tanken på mina föräldrar
låg ständigt för mitt sinne. Ibland alla de unga herrar, hvilka umgingos der i huset, var
ingen så begåfvad som sir Charles Middleton, hvilken vid den tiden nyss kommit i besitt-
ning af sitt fädernegods. Jag började från första stunden af vår bekantskap att fatta
tycke för honom och våra hjertan blefvo snart eldade af en ömsesidig tillgifvenhet. Han
var, liksom jag, fader- och moderlös, men vi talade ofta under stor rörelse om våra kära
aflidna anförvandter. Slutligen förmådde han mig att samtycka till ett hemligt äktenskap,
hvilket han förestälde mig såsom en nödvändighet för en tid, emedan hans farbroder, som
var barnlös, hade förklarat, att han ämnade gifva bort sina egendomar åt någon främling,
så framt hans brorson gifte sig med något fruntimmer, som icke var af adlig härkomst.
Jag älskade Charles för mycket för att förkasta detta hans anbud. Jag grundade mitt
beslut på hans ära, som jag visste vara utan fläck och på en ordhållighet, som han aldrig
svikit. Jag följde honom, ehuru okänd af familjen, till denna egendom, hvarest vi blefvo
förenade genom äktenskapets heliga band. — Åh, doktor Spencer! Ni känner allt det
öfriga. Ni känner hans ädelmodiga hjerta: Det var för mycket ömt om min heder och
mitt lugn för att han skulle kunna dölja, hvad som var skedt. Ni tröstade honom i hans
bedröfvelse öfver den grymhet, som han måste erfara af sin känslolöse farbroder, då vårt
äktenskap gjordes kunnigt. Ni skötte honom under den sjukdom, som han härigenom
ådrog sig och hvilken slutligen ryckte honom ur mina armar. — Men jag är nu nöjd.
För mig till min far, min vördade, min älskade och länge saknade far, för att undfå en
välsignelse, som jag i anledning af edra ord fruktar förblifver den sista.”
Doktor Spencer bugade sig och förde henne till Randolphs rum.
De funno den sjuke liggande i en slummer, som då ochdå afbröts afsuckar.
Slutligen vaknade han och då han såg doktor Spencer fattade han denneshandoch bad
honom, att, om han kunde, han måtte berätta något om Harriets öden, sedan den tid, då
han blef så våldsamt ryckt ur sin familjs sköte.
Doktor Spencer berättade då, hvad ban fått veta af ladyn och då han slutat
denna berättelse, utropade Randolph:
”Välsignade, ja, evigt välsignade Försyn! Jag böjer med vördnad mitt hufvud
under dina beslut! Får jag endast se mitt barn, så vill jag dö i frid.”
Han hade icke varseblifvit Harriet, hvilken nu trädde fram till sängen, der hon
föll på knä.
Den sjuke lade sina händer på hennes hufvud. Mera förmådde han inte. .
Hon steg derför upp och lindade sina armar omkring sin faders med döden käm-
pande kropp.
Doktor Spencer lemnade far och dotter ensamma.
Dödsarbetet blef allt mer och mer våldsamt, till dess det slutligen afmattades och
den sjukes hjerta afstannade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
