Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Hon var en fattig flicka, som äfven, liksom Randolph, i sin ungdom förlorat sina
föräldrar. Några välsinnade grannar hade gjort ett sammanskott till hennes underhäll och
uppfostran och de funno snart, att deras välgerningar icke voro bortslösade på något ovär-
digt föremål; ty lilla Nancy blef ett så vackert, godt och välartadt barn, att hon gladde
alla sina vänner och när hon hunnit till aderton års ålder, hjelpte de henne att upprätta
en liten barnskola, som hon med största skicklighet förestod. Detta företag lyckades till
den grad väl, att hon icke allenast derutaf hade sin dagliga utkomst, utan äfven kunde
spara ihop en liten summa penningar för framtiden.
Ren och god hade Randolph funnit Nancy, innan han begaf sig till flottan och
samma egenskaper fann han hos henne, då han återkom.
Randolph sjelf hade icke genom andras otacksamhet mot sig sjelf blifvit bringad
att ändra sina tänkesätt. Han egde ännu i sin karakter den manlighet, hvarigenom han
vunnit Nancys aktning och kärlek. Han fann tillika så mycken uppmuntran till dygd, då
han betraktade sin oförlikneliga Nancy, som genom arbetsamhet och omtanke segrat öfver
fattigdomen och ej allenast bibehållit utan i stället förökat sina vänners tillgifvenhet och
välvilja, samt genom sin skönhet och oskuld egde större värde än den rikaste hemgift, att
han gladde sig öfver sitt öde och icke önskade sig någon större lycka.
Det var helt naturligt, att han på allt sätt skyndade på bröllopsdagen ; och Nancy
för sin del kunde inte hafva mycket att påminna, då frågan var att förenas med en man,
som hon så högt älskade. De trädde derför snart fram till altaret för att der knyta ett
band, som icke kunde annat än gillas af dygden och välsignas af himmelen.
Henry Randolph var född med mycken naturlig styrka och ihärdighet. Han var
en präktig pojke, mäster, och en så stor hatare af lättja och så mån om sin sjelfständighet,
att han i anseende till sin dagliga utkomst inte ville bero af någon, inte en gång af den,
som var honom kärast i verlden och med hvilken han önskade att få dela sitt öde under
hela sin lifstid.
Han satte sig derför i sinnet, att så länge krafter och helsa det tilläto, sjelf för-
tjena sitt bröd och tog sig derför tjenst såsom bärare i ett magasin, som tillhörde en af
stadens rikaste köpmän, hvilken inom kort fattade så mycket tycke för honom tillfölje af
hans trohet och flit, att han snart anstälde honom såsom förman för sina andra bärare,
hvarigenom hans arbete blef såväl lindrigare som indrägtigare.
Det gifves ett högmod, mäster Spånt, hvilket förtjenar beröm och som af hvar
och en bör uppmuntras — det högmodet nämligen, hvarigenom man söker undvika onödiga
förbindelser och hvarigenom man så mycket som möjligt genom egen möda söker att sörja
för sina dagliga behof.
Men detta kan inte tillämpas på sådana menniskor, som i lättja och nöjen rasa
fram med den glada verlden, utan endast på dem, som använda sin tid på nyttiga yrken
och sysslor. — Den stojande dagdrifvaren, den obetänksamme spelaren, den vällustige
frossaren äro alla onyttiga bördor för samhället och göra hvarken sig sjeltva eller andra
någon tjenst. Sådana menniskor böra utan medlidande nalkas sitt fördert och sjelfva en
gång känna tyngden af det armod och det elände, hvaruti de ofta störtat flera hederliga
medborgare, som genom ovarsamhet och godtrogenhet fallit offer för deras onda anslag.
Men det är en stor olycka, att man så svårligen kan skilja ärans lynne ifrån det
menniskohat, som så ofta genom sorg öfver medmenniskors illfundigheter, insmyger sig hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
