Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
KAP. 2.
Qvarnen vid Mölnbo.
Surr, surr, dänade det i den lilla qvarnen, som drefs fram af fallet uti Mölnboån,
hvilken slingrade i pittoreska bugter fram mellan branta klippor och grönskande skogar i
det norra Södertörn.
Det var mycket att göra vid qvarnen, ty sädesfälten hade detta år varit ovanligt
rikt gifvande och de goda södertörnsbornavoro ifriga att snarast möjligt få sin vackra
säd förvandlad till mjöl.
Det led nu sent mot hösten, ännu var det mycket omalet af den säd, som
förts till qvarnen, och mjölnaren fick ständiga påminnelser att skynda sig med
målningen.
Sällan får man mera förtjenst, än man önskar; men nu var det nära att mjöl-
naren vid Mölnbo önskade slippa mera arbete; ty han kunde icke finna någon utväg
att tillfredsställa allasina kunders anspråk. Alla ville hafva först ochdet hjelpte icke,
att han svarade de pockande kunderna: ”Den, som kommer först till qvarn, får
först malet.”
Detta bjelpte, som sagdt, icke, ty alla menade sig hafva varit först vid qvarnen
och mjölnaren använde förgäfves all sin bevisningsförmåga för att för kunderna förklara,
att det var en ren omöjlighet, ty någon måste ovilkorligen hafva kommit först, andra
senare och någon sist.
”Skynda på och skaffa oss mjöl af vår säd!” ropades det blott såsom svar på
mjölnarens logiska ord, ”vi hafva alla kommit först! Skynda på, mjölnare, så framt du
inte sjelf vill blifva söndermalen under våra näfvar och knölpåkar. Skynda! Skynda!
När man lemnat säd till målning, så är det meningen, att man skall få mjöl tillbaka och
inte behöfva svälta ihjäl för en lat mjölnares skull” — ty att det var qvarnens fel kunde
aldrig komma i fråga.
Mjölnaren, som alltid var glad öfver att få mycket arbete och att ega förtroende
i bygden, började nu smått knota öfver menniskorna, som på detta sätt ansträngde och
beskylde honom för att han ingenting gjorde, då han så väl visste med sig sjelf, att han
arbetade hela dagen igenom och att qvarnhjulet gick sin jemna gång, så fort som fallet
kunde drifva det.
Då han en dag stod i dörren till sin qvarn och tittade utåt vägen, som förde till
de närbelägna herresätena Långbro och Berga, samt det längre bort belägna Märstaberg,
fick han se en i dessa trakter ganska ovanlig syn, som till den grad intresserade honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
