Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och för öfrigt voro konungens eller riksföreståndarens inkomster mindre än
de stora länsinnehafvarnes sammanlagda. Till följd af halfheten i sin
ställning måste herr Sten vida mer än en konung känna nödvändigheten af att
en skilnad gjordes mellan det enskilda och det allmänna, han kunde
ickeundgå att hylla de åsigter, som vid denna tid i vestra Europa hade gjort sig
gällande, att regenten borde vara något vida mera än landets store, måste
kunna röra sig fritt för att vara i stånd att vaka for »det allmänna bästa».
Af den anledningen hade t. ex. i Frankrike konungarne funnit det nödigt att
uppsätta stående krigshärar; vasallernes ibland ovilligt fullgjorda krigstjenst
gaf icke den nödiga tryggheten.
Man hade i Sverige lagt alldeles tillräckligt skatter på allmogen.
Förbudet för bönderne att lägga under sig flere gårdar förnyades gång efter annanT
år 1474 hade föreskrifvits att husmän och handtverkare på landet skulle
erlägga i skatt hälften mot bonden, på hvars jord de bodde. Vidare bestämdes
närmare skyldigheten att underhålla konungens och vissa tjenstemäns hästar
jemte deras skötare, en skatt i hvilken äfven frälsets underlydande i någon,
mån fingo deltaga, och till förekommande af grundskatternas minskning
förnyades forbudet för frälset att köpa skattejord. Men alla de inkomster som
härigenom vunnos för kronan, med tillägg af städernas årsafgifter, tull,
afgifter af bergverken, .konungens andel i böter ra. m., visade sig, särskildt i
krigstider, otillräckliga. Under det finska kriget yrkade erkebiskop Jakobr
att herr Sten skulle försvara Finland hufvudsakligen med sina egna tjenare
och med sina egna inkomster, han såg till och med ogerna att herr Sten hade
i sin tjenst besoldade tyska trupper. Herr Sten deremot ville icke ensam
bära bördan, han fordrade hjelp af länsinnehafvarne i Sverige, hvarpå
erke-biskopen svarade att sådan borde i främsta rummet gifvas af dem hvilkas
län lågo vid sjö, emedan de lättare kunde komma åt att hjelpa (hvarvid
man bör märka, att herr Stens egna län lågo alla vid kusten, under det
erkebiskopens vigtigaste län icke lågo der); herr Sten begärde vidare, att
skatt skulle, till nödens lindring och till minskning af allmogens betryckr
läggas på frälset och städerna, hvilket erkebiskopen fann betänkligt. Sjelf
skickade väl erkebiskop Jakob trupper mot fienden, men han gick derjemte
sa långt i afvoghet mot riksföreståndaren, att han skref till biskop Magnus
i Åbo, som hade bistått herr Sten med spanmål: »Vi prisa visserligen eder
frikostighet, men haden I gifvit detta till de fattige i ert stift, haden I gjort
Gud mera bevågen och då hade rikets räddning blifvit mera påskyndad.»
Under dessa förhållanden måste herr Sten hysa misstro till landets store, och
det var honom omöjligt att med lugn stanna i Finland. Visserligen hade
erkebiskopen, som satt hemma, mycket att tala om fel begångna vid Finlands
försvar, men hans anmärkningar jäfvas uti icke ringa grad dels derigenom
att en fred vans utan något landafträde, dels af ett bref i hvilket biskop
Magnus i Åbo år 1498 förklarar, att herr Sten ingalunda genom någon sin
försumlighet vållat, att Finland utstått så mycket lidande eller att det icke i
tid fatt undsättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
