Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Altaret och dess tillbehör.
Altaret var under medeltiden gudstjänstens medel punkt. Det skulle
påminna om det bord, vid hvilket Kristus och hans lärjungar sutto vid
det tillfälle, då nattvarden instiftades. Men äfven ett annat minm* knöt
sig till altaret. I)e första kristna samlades gärna till gudstjänst vid
grafvar, i hvil ka martyrerna h vilade, för att af deras exempel
styrka-i tro och offervillighet; man ställde da eller lade bordskifvan öfver
ffrafven. Sedan dess hade helgonens kvarlefvor en stor betvdelse för
altaret, hvilket ibland uppfördes öfver en helgongraf eller inneslöt hen
af ett helgon eller flera. Som den romersk-katolska kyrkans helgon,
ehuru många, icke kunde räcka till för de otaliga altarena, fick man i
regeln nöja sig med ett enstaka ben eller en skärfva eller något annat
mindre föremål, som stått eller troddes hafva stått i förbindelse med
något helgon eller med något annat, som var af helig natur. Hvart
altare vigdes till Guds eller något eller några helgons ära, men i
altaret funnos i regeln reliker äfven af andra helgon.
Altaret var aflångt fyrkantigt och muradt. Det täcktes af en
sten-skifva, som med sin list sköt fram åt alla sidor utom baksidan. Xågon
gång sköt stenskifvan ett godt stycke framför altarets framsida, och
då uppbars framsprånget af små kolonner (Linköpings domkyrka,
Värnhem). Skifvan var ofta tecknad med fem likarmade kors, ett i midten,
ett i hvart hörn. Relikerna förvarades inom altaret i ett helt litet rum,
som var anbragt i altarskifvan eller i själfva altaret. I förra fallet
fylldes den oansenliga fördjupningen med bly, i det senare stängdes
relikrummet med en fyrkantig, polerad stenskifva.
I hvar kyrka måste finnas ett altare. 1 stora kyrkor funnos många
altaren, af hvilka det, som stod i koret, kallades högaltaret. Äfven i
mindre landskyrkor funnos sidoaltaren, i synnerhet framför långhusets
östra vägg å ömse sidor af triumfbågen.
Altarskifvan täcktes med en linneduk, som på framsidan hängde
ned ett stycke. Framsidan, när den saknade arkitektonisk utstyrsel,
skyldes af ett antemensale (= något, som sitter framför altarbordet),
än af trä (måladt eller försedt med metallbeklädnad), än af tyg. I det
senare fallet kallas det äfven antependium (= något, som hänger ned
framtill). Det prydligaste antemensale, som finnes bevaradt i Sverige, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
