Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om hantverksämbetena under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inniingsv&ttzn var till en början förbehållen stadens borgare. Men småningom
blef den det och kom då att utgöra medelpunkten i åtgärderna för
främlingarnas uteslutande från marknaden (den s. k. gästrätten).1 Ordet innung
utvecklade sig härunder till att betyda korporation med skråtvång,
vanligen äfven med rätt att fritt välja mästare och med egen jurisdiktion —
d. v. s. till ett själfstyrande handtverksämbete (zunft).1 2
Sådan är i största korthet Keutgens teori, med utelämnande af alla
underordnade frågor.
Att ingå på alla urkunder som Keutgen åberopar för sin framställning
skulle föra alldeles för långt, och den som icke ägnat källmaterialet
långvarigt studium är knappast berättigad att uttala något omdöme om själfva
tolkningsförsöken.3 Däremot torde man äga fog att ge uttryck åt vissa
tvifvel om hypotesens förmåga att förklara åtskilliga oförnekliga fakta.
För det första förefaller det som om K. ej gjort räkning för det
förhållande, att just alla de äldsta uppgifterna om handtverksföreningar sätta
dem i förbindelse med religiösa och kyrkliga syften — något som ej kan
förklaras, om man härleder dem ur öfverhetens rent näringspolitiska intressen,
och som därför ej heller stämmer med K:s uppfattning att »brödraskapen»
först kommit efteråt och förmedlat öfvergången från ämter till zilnfte. Att
— som han också framhåller — äfven dessa religiösa föreningar voro offentliga
tvångskorporationer, behöfver knappast betyda annat än att föreningarna
erhållit öfverhetens bekräftelse på sina egna önskemål beträffande medlemmarnas
skyldighet att ställa sig gillestadgarna till efterrättelse.
Och detta leder öfver till den andra hufvudinvändningen. Ingen som
utan förutfattad mening läser de äldsta urkunderna rörande handtverksämbetena
torde kunna undgå att märka, att korporationens upprättande utgör ett
privilegium, förlänadt yrkesmännen på deras begäran — alltså ej en ofvanifrån
påtvungen organisation.4
Man torde alltså på intet sätt kunna påstå att handtverksämbetenas
uppkomst ur de äldre gillena såsom spontana, frivilliga sammanslutningar —
den uppfattning som företrädes af förestående afhandling — är vederlagd
genom Keutgens sista arbete. Däremot kvarstår det som ett synnerligen
viktigt resultat af hans undersökning, att de marknads- och näringspolitiska
1 Jfr of van 93, 130, 131.
2 Ss. 193 ff. I sydvästra Tyskland, där institutet innung vanligen ej återfinnes,
skedde enligt K:s mening öfvergången oförmedladt från amt till zunft (s. 228).
3 Loesch i sin nedan citerade recension framhåller emellertid med rätta, hur litet
material K. kunnat framdra till stöd för sin konstruktion af marhtherrliche ämter.
Strassburgs äldsta stadslag och Liber annalium jurium i Trier, som äro hufvudstöden,
afse ju, enligt hvad alla erkänna, blott att ange förhållandet mellan stadsherren och
ämbetena, och äro följaktligen föga talande i fråga om de senares inre organisation.
4 Här ett urval. Mainz 1099: »petitione ipsorum [textorum]»; Worms 1106—
1107: »hoc privilegium»; Wiirzburg 1128: »noverint omnes ..., qualiter.. . sutores
ad nostram venerint presenciam, jura... exponentes et eadem ... immutata esse
pro-clamantes»; Köln 1149: »non lateat. . . quosdam viros... fraternitatem . . .
confor-masse et... confirmatam suscepisse»; Köln 1178—1182: »ipsis quidem petentibus»;
Basel 1226: »ad petitionem pellificum». Jfr Croon (5, 12, 31, 45, 51 f., 55, 65 m. fl.
st.), som redan före Keutgens sista arbete fäst uppmärksamheten på detta förhållande,
och Loeschs anförda recension.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
