Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Lif och kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
Ostrakinda- eller skärf-leken bestod deri, att man färgade en stenskärfva
svart på ena sidan och kastade den i luften, under det att man ropade:
dag eller natt. Lekkamraterna delades i två partier, af hvilka det ena hade
valt dagen, det andra natten. Om skärfvans ljusa sida föll uppåt, måste
nattpartiet gripa till flykten, förföljdes, och hvar och en af dem som togs
erhöll tillnamnet åsna, och hade då att bära sin öfvervinnare på ryggen ända
till det ställe, der skärfvan låg.
Bollspelet förskaffade den största omvexling af alla. Det spelades dels
af enstaka personer, dels parvis, dels af stora sällskaper. Man ansåg det
serdeles lämpligt till att befordra vighet, behag i rörelserna, riktigt
ögonmått och framförallt helsa. Man förenade med det glada sånger, och, sedan
man fått tillräcklig färdighet deri, dansens rhytmiska rörelser. I Athen
erhöll en viss Aristonikos borgarrätt, emedan han utmärkte sig för serdeles
skicklighet och behag i bollspelet. Detta egde likväl rum på en tid, då
det hörde till sällsyntheten att påträffa män, som hade fäderneslandets ära
och välfärd för ögonen.
Af det hittills anförda synes det hvilket betydande inflytande
gymnastiken utöfvade på Hellenernas utveckling. Alla hans rörelser, hans gång och
hans ädla hållning skiljde honom från utländirigen. Han såg tillbaka med
en berättigad stolthet på sin härkomst, sin andliga och kroppsliga duglighet
gent emot barbarernas dåraktiga prål och okunniga massor.
Men hvarje mensklig inrättning har sin skuggsida, och en sådan
framträdde äfven i de äldsta tiderna vid Grekernas gymnastik. Såsnart man ej
längre betraktade öfningarna såsom medel, utan såsom lifsuppgift, började
man äfven anse prisen vid täflingarna såsom något högre än äran af redligt
uppfyllda medborgerliga pligter. Der utbildade sig nu kraftfulla athleter,
som dagligen gingo omkring i palästrerna och gymnasierna. De förvärfvade
sig visserligen många kransar i stadierna, men de visade sig hvarken i fred
vara goda medborgare eller serdeles dugliga kämpar i strid. De voro till
yrket slagskämpar, som vredo lemmarna ur led i pankration, slogo sönder
öron och tänder i knytnäfsstriden, uppåto stora stycken halfrått kött, för att
höja lifskrafterna, rnen som i det stora hela ej förtjenade större aktning än
våra dagars akrobater och taskspelare.
Utom de yrkesmässiga athleterna ströke dessutom ännu mycket
sysslolöst folk omkring i gymnasierna, ej för att åhöra lärarenas och filosofernas
tal, utan för att sysselsätta sig med sqvaller och prat och sålunda döda den
för dem alltför långa tiden. Derföre uttalade man äfven i forntiden den
åsigten, att gymnasierna voro lättjans och det lösa pratets högskolor.
I sjelfva verket voro de tillika skolor för ännu värre laster. Ty om å
ena sidan åsynen af de skönaste ungdomliga former i hög grad utvecklade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
