Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gudasagorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon fann snart att de fenomener, hvilka hon ansåg såsom gudomliga,
endast voro olika yttringar af ett och samma väsende, och återvände nu till
detta väsendes dyrkan. Brahminerne i Indien gjorde på samma sätt; de
afveko från den länge rådande naturdyrkan och tillbådo den gudomlighet, som
enligt deras sätt att tänka var ett och detsamma med naturen men härledde
dessutom från detta ett och detsamma yttringar, som de äfven tillerkände
gudomlig ära. Äfven Hebreerne, detta folk som står ensamt i
verldshistorien, kommo på samma sätt till kunskap om sin öfver naturen och verlden
långt upphöjda Jehovah och bevarade denna sin tro uti alla skiften.
Hellenerne försänkte sig ej i betraktelser öfver gudomlighetens väsende
utan de stadnade, åtminstone hvad folktron beträffar, vid mångfalden. De
utgingo från förkroppsligandet af naturfenomenen och fortgingo sedan till de
gudomliga ideernas eller egenskapernas iklädande af kroppslig form. Då
Brahmanerne och Hebreerne mottogo gudauppenbarelsen i tankar och ord,
trodde Hellenerne sig ega en uppenbarelse i den idealiska skönheten, som
alstrats af konsten. Derföre fasthöllo de äfven vid sina gudomligheter
sålänge beundran af det sköna varade, men då denna försvann och upplöstes
i krass prosa, fann ej det nyktra förståndet längre någon hållpunkt i de
urmodiga föreställningarne. De stodo der då alldeles utan gudadyrkan till dess
de nåddes af det uppenbarade ordet om sonen.
Yi ämna ej befatta oss med att utförligt berätta den grekiska
gudasagan. Vi förutskicka blott en öfversigt af densamma, för att antyda den
helleniska åskådningens gång och tydliggöra de följande hjeltesagorna.
I begynnelsen var Chaos, elementens strid sinsemellan. Ur detta Chaos
framstego den älskliga Gäa (jorden), den mörka Tartaros (underjorden) och
den allt förenande Eros (kärleken). Jorden födde Uranos (himmelen) och
genom hans omfamning Kronos (tiden) och de väldiga Titanerna, samt
derefter Kykloperne och de hundraarmade jättarne. Af rädsla att förlora sin
makt störtade Uranos sina egna barn i Tantaros, medan Gäa tillkallade Kronos
(Saturnus) och befallte honom att kastrera sin fader med en diamantskära. Af
de nedfallande blodsdropparne uppkommo de ormfotade Giganterne och
Erinnyerna, hämndens och straffets gudomligheter. Kronos herrskade nu jemte
Titanerna och uppåt sina egna barn, hvilket vanligtvis betraktas såsom en
antydan på de ännu ej räknade åren, men snarare tyckes antyda själens
tillstånd, innan den ännu erfarit några klara föreställningar. Kronos’ maka,
Rhea, som återigen ej är någon annan än jorden, tvang fadren att gifva
tillbaka Zeus, det yngsta af barnen. Med tillhjelp af Metis (klokheten) tvang
denne sin fader att äfven återlemna de andra barnen och började med deras
hjelp striden mot Titanerne. Kykloperne smidde blixtrar åt honom, de
hundraarmade jättarne stodo på hans sida likasom den utgången afbidande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
