Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvar natt blef hålet allt trängre och trängre;
det frös så det knarrade uti isskorpan. Ankungen
fick lof att beständigt bruka benen, så
att vattnet icke skulle frysa igen. Slutligen
blef han så matt, att han låg alldeles stilla
och frös fast i isen.
Tidigt om morgonen kom en bonde. Han
fick se ankungen, gick ut och slog med sin
trädsko sönder isen, hvarpå han bar den frusna
ankungen hem till sin hustru, det den blef
upplifvad.
Barnen ville leka med den; men ankungen
trodde att de ville göra honom illa och for i
förskräckelsen, midt upp i mjölkfatet, så att mjölken
sqvalpade omkring öfver alla bräddar. Hustrun
skrek och slog ihop händerna, och då flög
det stackars kräket i ett tråg, fullt med smör,
och derifrån ned i mjöltunnan och upp igen.
Nå, så han då såg ut! — Och hustrun slog
efter honom med eldtången, och barnen
sprungo omkull hvarandra, för att få fatt på
ankungen; och der lågo de och skreko. Det var
väl att dörren stod öppen, så att han slapp
ut, och ut for han mellan buskarna, i den
nyfallna snön; der blef han liggande, liksom
i en dvala.
Men det skulle blifva alltför bedröfligt att
berätta all den nöd och allt det elände, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
