Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
fällen, särskilt då jag engång hörde honom predika i sin
gamla församling Ratan, där minnena från väckelsetiden
ännu voro levande och ej så få av dem, som genom Arbmans
vittnesbörd kommit till besinning, ännu funnos kvar. Själva
rösten, alltid kraftig, men på samma gång behaglig, fick vid
sådana tillfällen en varmare klangfärg och tonfallet en
egendomlig mjukhet, en betagande charm, vilket allt mäktigt
bidrog att fängsla uppmärksamheten och gjorde, att man
kände sig gripen av det som sades. Då och även annars, när
det var något särskilt han ville lägga sina åhörare på
hjärtat, kunde hans stämma, liksom W. Rudins, sjunka ned till
ett pianissimo,, åhört av de överraskade kyrkobesökarne med
andlös tystnad, så att man, såsom någon vid ett dylikt
tillfälle närvarande yttrade, kunnat höra en knappnål falla.
Predikan handlade den gången om de olika
levnadsåldrarnas frestelser o ch betecknades av sagesmannen som ovanligt
gripande1).
1) På grund av sin sångröst och sitt vackra talorgan var Arbman
även god liturg. Ett -gripande och mäktigt intryck mottogo de, som den
första prästmötesdagen 1 juli 1890 närvoro vid gudstjänsten i
Härnösands domkyrka, vid vilken gudstjänst Arbman jämte sina två äldsta
söner, båda framstående sångare, tjänstgjorde vid altaret — en
oförgätlig upplevelse för dem som då såg dem och hörde deras samfälda sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
