Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
raste ögonblicket af mitt lif — se jag vill gå ut och
med mina händer arbeta för dig och mig, dagsverkarens
tunga vill jag pålägga mig, lefva obemärkt, ryggen hvar
dag en mån böjdare och lemmarna tröttare, för att om
aftonen somna närmare de saliga höjderna. Broder, dig
gifver jag mitt lif.
Konstnären rörde sig ett steg framåt, då sången
plötsligt tystnade. Han torkade med handen ögonen, som knappt
urskilde något för tårar, och stannade förundrad öfver att
se ljus flöda in från alla kanter. Genom hvarenda af
fönstrens rutor hoppade solstrålar ned under hvalfvet,
högaltaret gnistrade af guld, de små helgonaltarens
pappers-blommor blefvo till spetsväfnader, till och med kistan lyste
rosenröd och öfver de likgiltiga människorna göts det
gladaste och ljufvaste skimmer.
Nästan ovilligt, mer af gammal vana iakttog konstnären
förvandlingen — märkvärdigt, döden var öfverallt
försvunnen, de tolf apostlames ansikten hade fått kött och blod
och strålade i förklarad skönhet. Han befann sig ju i en af
stadens berömdaste kyrkor, det hade han inte ens tänkt på.
Nu såg han åt sidan, hastigt och litet skyggt. Tiggaren
stod alldeles som förr — i den klara dagern en tafla, som
kunnat skrämma den modigaste. Rundt ansiktet, frätt af
sår, stack skägget ut som en risbuske — allt grått, orent
och grellt.
Till på köpet en ung man — om det rent af vore
lastbarhet och lättja? Han kunde inte hjälpa, att vämjelsen
han erfor tilltog.
Och jämte den en rastlös oro, som tvang honom att
försänka sig i det lifliga färgspelet där nere i kyrkan. Medan
hans blickar så irrade om, föllo de på golfvets skimrande
mosaik. Den skiftade, lockande med sitt spel af skugga
och ljus. Där var en ruta, tätt vid en pelare, den skilde
sig från de andra — blänkte med starkare glans.
Mannens öga blickade med ens stadigt och skarpt. Nej,
glansen vek icke.
Hvad kunde det vara?
Ett mässboksspänne? Kanske en helig amulett — en
lossad bit af ett krucifix — eller ett sirat, nedfallet från
pelaren?
Alldeles säkert af guld.
Han spratt till, han hade mumlat det högt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
