Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom: gif mig, gi! mig. Men han kom till sig, blodet steg
i hans askbleka kinder och han drog hastigt handen
tillbaka. Tiggare — så långt hade det gått. ögonen slöto
sig, och i en minut genomgick han den årslånga kamp,
som egentligen lät sig sammanfattas i två begrepp: jag kan
inte dö — men är det verkligen så svårt att dö? Då han
åter slog upp blicken, gingo där som sprungna ur jorden
två svarta hästar, dragande en likvagn. Långsamt och
högtidligt for tåget förbi mannen, som rest sig från väggen
och darrande i alla leder stirrade på det hela. När sista
vagnen passerat, gick han efter, följet stannade framför
kyrkan, och han slank in och uppför läktaren midt emot
högaltaret. Med ett doft ekande slog porten därnere igen,
och mannen erfor en egendomlig blyghet, han tyckte, att
han var så främmande på detta rum, att någon, hvem det
nu skulle blifva, borde komma och taga honom i armen
och leda honom ned för trappan, som vore han en tjuf,
utan rätt till tystnaden och den lena ljumheten, hela denna
skymningsvärld, där alla färger och linjer i ett nu föreföllo
som utplånade.
Under honom midt på gången stod kistan, och
människorna ordnade sig omkring den, han iakttog det som man
i febertillstånd iakttar saker, då och då glimmade guldet
på prästens mässbok till. Nu började doften från
korgossar-nes rökelsekar sprida sig och försatte den fastandes hjärna
i mild yrsel. Så ljöd orgelns första brumton, svällde under
hvalfvet, löstes upp och blef till många toner, öfverallt
ifrån, från kor och pelare och hvalf, flöt åter ihop och
steg förtunnad, skälfvande af andlighet.
Därpå bröt sången fram. Lik en kall våg slår den ned
från den mgallrade läktaren ofvan altaret — hård och
liknöjd som från en legotrupp. Men i dess midt dallrar en
skär kvinnostämma. Den bär uppåt i innerlighet. I detta
dystra tempel med fönstren förmörkade af apostlagestalter
i hårda färger, med likgiltiga människor sysslande i tomma
öfningar kring ett kallnadt stoft, blir den det enda lefvande,
själen, som trängtar ofvan jorden och förmår att lyfta sig
dit, till den andra världen. Dit där ingen är nämnd och
ändå ingen glömd, där försakelsen blott är att undfå och
offret just den saliga vinsten.
Het gråt strömmade fritt utför mannens kinder. Allt
inom honom löste sig och blef till klara ord i själen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
