Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa fraser, som inte på länge haft betydelse för honom,
därför att han icke velat, att de skulle ha det, och hans
vilja var stark, ja, som han hjälpt till att strypa, för att de
inte skulle väcka dårskapen till lif — dessa ord äro så svaga
mot den lefvande kraft, som i detta nu stiger i honom lik
en oemotståndlig lofsång. Icke hade de fyra därborta skänkt
honom den, åh nej, men han har varit för ensam, det
finns en gräns, han har dignat, släppt, och stödet han i dag
fått skall resa honom, modig och redo att dö, om så vore,
Döden — i fattigdom, obemärkthet, ensamhet, hvad vore
egentligen döden? Inte fråga om honom inte alls, bara
om —
Åh, Ariadne.
Ja, han vill hem nu. Alla ha de gått, och han står
ensam i sin höga taksal, med himlen, armodet och Ariadne.
Den varma, lefvande.
Är hon vacker, flickan? Han tänker aldrig på annat än
ögonen. Det är de soligaste ögon han sett. Bokstafligen
fylla de ateljén med värme och växt, när hon kommer,
kommer styrkan, föraktet, öfverdådet, det galnaste af allt
mod, modet att dö. — Jag förstår det där, säger hon och
nickar åt sin afbild i lera, det är härligt bra, så fort jag
tänker på den, tycker jag, att hvad som helst finge hända
mig, jag vore ändå glad, du ska bara låtsas som om ingen
människa finns till och gå på.
— Men ingen vill längre understödja min galenskap, jag
skall dö af svält nu älskade, endera dagen.
Hon sitter stilla och tänker. Hon tänker alltid så klokt
efter, innan hon talar. Därför svär man på, hvad hon sä^
ger, men nu ler hon som en molnfri sommardag.
— Asch, du dör inte, på något sätt reder det sig, men
du ska föreställa dig att du kunde dö, om det knep, då
sker något roligt.
Och han stoppar sin korf och sitt bröd i fickan och går,
för hela dagen, långt bort på de blå kullama, stiger med
örnen högt i tystnadens rike, han den ensamme i hela
världen, en urkraft, för hvilken allt böjer sig och änglama gå
fram och tjäna honom.
Om dagarna arbetar hon som en myra, blott nättema
äro deras. Vissheten om den stora stillheten, stjärnhimlen
som anas utanför luckorna, ljusen som brinna härinne och
kasta skuggor inåt vråma — och där framför hennes hvita
ödesglimtar. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
