Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nat. För resten är det väl författaren, som skall följa med
sin tid, och icke allmänheten som skall bli efter tillsammans
med författaren. .
I bref hade han då och då hört, att >man väntade». För
honom hade dessa ord utgjort brefvets förnämsta innehåll,
men nu påminde han sig med ett styng i bröstet, att det
brukade stå i postscriptum. Hvilket var i grunden värre,
att man väntade eller icke väntade?
Idiot som han varit att icke sysselsätta sig med böcker
dessa år, att icke känna på litteraturens puls åtminstone
en gång i månaden, då hade han kanske kunnat lära sig se,
han ock, och så småningom insupa det där subtila, eleganta,
raffinerade och ge fan i bönder och tyranner, låta dem
vara i sitt värde men icke draga in dem i sina tankar och
ännu mindre på förmaksborden och förnäma andars
bokhyllor.
Nu hade han bara lefvat ett enkelt, enformigt lif i arbete
bland arbetare, och de gamla tankarna hade vuxit sig större
och härdigare och fastare, och han tyckte, att världen var
alldeles likadan som förut, och att tio år voro som en dag.
Han tänkte taga fatt, där han släppt, och när han då
återvände från järnverket i sydryska ödemarken, laddad af
nihilism, som han ämnade omsätta på gamla vana
förhållanden, fann han, att man för länge sedan var trött på att
tala om så ledsamma saker som våld och förtryck, att man
själf hade det ganska bra och lät andra lefva, som de
kunde och ville.
Och det var den sanna fömämiteten, inför hvilken han
kände sig så ytterligt klumpig och halfbildad, det var seklets
mogna vishet, inför hvilken han stod så grön som den
ettrigaste surkart.
Hur väl han mindes när han for ut för 8 år sedan 1
Motstånd hade man nog, det larmades och sprutades galla på
många håll, de unga refvo upp, så att dammet rök och
satte de gamla i halsen, hvarvid dessa spottade och fnöso.
Men det var lif, det var rikedom, det var något som jagade
det tomma lifsintet så länge i skamvrån. Man slogs som
allt annat i naturen slåss, men man inbillade sig åtminstone
ha kommit så långt, att man slogs för de många och icke
för de få — eller rent af för mycket, mycket få.
Och så berättade man enkla saker, som alla kände igen,
men hvilka behöfde sägas många många gånger, innan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
