Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - VII. Hvar för sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Om det vore jag, som bestäm...
— Det är du, Amelie.
— Så skulle jag låta duka på gården. Vädret är
ju vackert, och så störas de inte då i dansen derinne
på logen förrän i sista stund. Ack, glädjens ögonblick
äro så korta ... och så finge äfven jag se på dem medan
de äta.
— Tack!
Och så dukades der då på gården vid många och
långa bord, och uppe i fönstret satt länge, länge, glömsk
af svaghet och trötthet, nästan okänslig för den aggande
smärtan i flämtande bröst, Halleborgs unga, jungfruliga
herrskarinna.
Men i hvardagslag lefde de hvar för sig. Hvar för
sig, som två verldar, hvilka rörde sig i närgränsande banor,
men dock voro skillda från hvarann voro baronens och
friherrinnans områden. I Göstas rum hade Amelie aldrig
ens varit samtidigt med honom. För hela hennes
känsloverld var han främmande, om alla hans planer för det
kära Halleborg visste hon mindre än statdrängarna. Efter
födelsedagen, då han i hennes ögon läst en glimt, som
tydde på att det gjorde henne glädje, frågade han henne
en och annan gång till råds i husliga angelägenheter, men
dä hon förstod att detta endast var ett drag af artighet
utan all verklig innebörd, blef hon likgiltig derför, fast
hon kände en viss tacksamhet för vänligheten.
Och så följde natt på dag och dag på natt, men
dagarna blefvo allt kortare och nätterna längre och längre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
