Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - II. Hemma på Halleborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofta förekommande saknad af landfäste i någon som helst
religiös åskådning, skulle han nog haft god utsigt att så
småningom arbeta upp sig till vansinne. Men hans blod
var för varmt, hans hjerna för frisk, hans nerver af stål,
och vårens eggande, lifvande luft och tidens
sjelfläkningskraft verkade oemotståndligt på denna sunda natur.
Slutligen uthärdade han ej längre uppe i
hufvudstaden. Återvända till sina forna sällskap var honom
omöjligt och ej heller stod han ut med att, då han
händelsevis stötte på någon bekant, denne studsade tillbaka
som om han fått se ett spöke och med vidt uppspärrade
ögon mumlade: »Hallenhjelm! Store Gud, är du i
Stockholm? Hvar i all verlden håller du till?»
Efter en hel sommarnatts smärtande afsked från det
hvita korset derute på de dödas åker, stego han och
Malena på morgonen ombord på en båt och efter en
vecka voro de på Halleborg.
Den första tiden der blef svår. Gamle inspektoren
var lättast att bli af med. Med en generell order att
»ombesörja allt på vanligt sätt och lemna redovisning
månadsvis samt låta alla byggnads- och odlingsplaner hvila»,
var Gösta den gamle trotjenaren qvitt, och efter ett par
misslyckade försök till rådplägning fann Svensson sig i sitt
öde, men nöjd var han inte.
För gamle prosten beslöt sig Gösta att säga allt.
Deltagandet af en person utaf hans egen bildningsgrad
gjorde honom godt, och dessutom pinade det honom att
den åldrige hedersmannen skulle gå och tro att
fideikommissariens dysterhet härledde sig från sonens
öfverspända sorg efter fadern, såsom alla på godset antogo.
Värre var det med traktens lefnadsfriska,
umgängeslystna adelsherrskaper. Gamle baron hade länge varit
bruten och enkling, ende sonen ständigt borta och
Halleborg hade ej på tio år varit att räkna i traktens
umgängeslif. Nu fordrade man med bestämdhet, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
