Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Déruchette - Första boken. Natt och månsken - 2. Ännu en gång hamnklockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
i detta nattens heliga dunkel. Denna trädgård har blifvit
odlad af er, och i dess vällukter ligger det något af er
andedräkt. Fröken Lethierry, själarnas möten bero inte af
dem själfva. ’ Det är inte vårt fel. Ni var närvarande,
det var allt; jag var där, det var allt. Hvad jag gjort är
inte något annat än att jag känt, att jag älskat er. Någon
gång har jag lyft blicken till er. Jag har gjort orätt, men
hvad skulle jag göra? Allt har kommit däraf, att jag
betraktat er. Man kan inte hindra sig därifrån; det ges
hemlighetsfulla viljor öfver oss. Det första af alla tempel är
hjärtat. Att få äga er själ i mitt hus, detta är det jordiska
paradis jag eftersträfvar. Samtycker ni därtill? Så länge
jag varit fattig, har jag ingenting sagt. Jag känner er
ålder, ni är tjuguett år, och jag är tjugusex. Jag reser i
morgon; om ni afslår mitt anbud, kommer jag inte tillbaka.
Vill ni bli min trolofvade? Mina ögon ha redan mer än en
gång gjort edra ögon denna fråga: Jag älskar er; ge mig
ett svar. Jag skall tala med er farbror, så snart han kan ta
emot mig, men jag vänder mig först till er. Det är af
Rebecka man begär Rebecka. Såvida ni älskar mig.»
Déruchette sänkte hufvudet och halfhviskade:
»Ack, jag tillber honom ju!»
Detta yttrades så sakta, att endast Gilliatt hörde det.
Hon förblef sittande med sänkt hufvud, som om
ansiktet i dunkel äfven höll tanken i dunkel.
Det uppstod ett ögonblicks tystnad. Löfven i träden
rörde sig ej. Det var detta allvarliga och stilla ögonblick,
då tingens sömn förenar sig med de lefvandes och då
natten tyckes lyssna till slagen från naturens hjärta. I denna
tystnad och liksom fulländande den blandade sig
harmoniskt det väldiga bruset från hafvet.
Rösten talade åter.
»Fröken Lethierry!»
Déruchette öfverfors af en darrning.
»Jag väntar.»
»Hvad väntar ni på?»
»Ert svar.»
»Gud har hört det», sade Déruchette.
Då blef rösten nästan som en klingande malm och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
