Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 6. De profundis ad altum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
Under två långa månader hade de medvetna och
vakande makter, som finnas i det osynliga, varit vittnen till
detta skådespel: å ena sidan den ändlösa rymden, vågorna,
vindarna, blixtarna, meteorerna, å den andra en
människa; å ena sidan hafvet, å den andra en själ; å ena sidan
det oändliga, å den andra en atom.
En batalj hade ägt rum.
Och nu skulle detta underverk vara fruktlöst förspilldt.
Detta oerhörda hjältemod skulle sluta med fullkomlig
vanmakt; denna fruktansvärda strid, denna tvekamp
mellan intet och allt, denna af en ende utkämpade iliad
skulle icke ha något annat resultat än förtviflan.
Med förtviflans ångest stod Gilliatt och blickade ut i
rymden.
Han hade icke längre ens en trasa att skyla sig med,
han stod naken inför det omätliga.
Dignande under bördan af detta ofantliga okända, som
tryckte honom till jorden, ur stånd att längre fatta hvad
man egentligen ville honom,’stående ansikte mot ansikte med
det olösliga mörkret, med öronen ännu fulla af dånet från
hafvet, de ursinniga stormbyarna, de fräsande
brottsjöarna, med molnen, med den omätliga kringspridda kraften,
med detta mystiska firmament af vingar, stjärnor och
grafvar öfver sitt hufvud, med oceanen omkring sig och
under sig, med konstellationerna, med den möjliga afsikten
med alla dessa omätliga ting, med det outgrundliga öfver
sig, sjönk han ned besegrad och tillintetgjord, sträckte ut
sig rak lång på klippan med ansiktet mot stjärnorna; och
lyftande händerna mot det fruktansvärda djupet, utstötte
han i det oändliga ett genomträngande: Nåd!
Slagen till marken af oändligheten bad han till den.
Han låg där ensam i denna natt, på denna klippa, midt
i detta haf, likt en af blixten träffad, naken som gladiatorn
i cirkusen; men i stället för cirkus hade han framför sig
det omätliga, i stället för vilddjuren mörkret, i stället för
folkets blickar det okändas öga, i stället för vestalerna
stjärnorna, i stället för Cesar Gud.
Det föreföll honom som om han i kölden, tröttheten,
vanmakten, bönen, mörkret, småningom upplöstes, och
hans ögon tillslötos. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
