Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 5. I det afstånd, som skiljer sex tum från två fot, kan döden inrymmas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
Medan Gilliatt varit upptagen af pieuvren och
skelettet, hade den stigande floden satt den hvälfda gången
under vatten; för att slippa ut måste han dyka igenom den.
Som han kände utgången och var en mästare i alla hafvets
idrotter, lyckades han utan svårighet komma ut.
Man anar lätt den scen, som tio veckor förut där
försiggått. Det ena monstret hade tagit det andra, pieuvren
hade tagit Clubin.
Det hade varit, i det obarmhärtiga mörkret, hvad
man nästan kunde kalla ett skrymteriernas möte, en
ombordläggning på hafsbottnen mellan dessa två af väntan
och mörker sammansatta varelser, och den ena, som var
djuret, hade besegrat och dödat den andra, som var själen.
Hemska rättvisa!
Krabban lefver af kadaver, pieuvren af krabbor.
Pieuvren fångar i förbifarten ett simmande djur, en utter,
en hund, en människa, om han kommer åt, dricker ur
blodet och lämnar den döda kroppen kvar på hafsbottnen.
Krabborna äro hafvets hyenor; det ruttnande köttet
lockar dem, de komma, de äta upp kadavret och pieuvren
äter upp dem. Kadavren försvinna i krabban, krabban
försvinner i pieuvren — vi ha redan framhållit denna lag.
Clubin hade varit ett lockbete för pieuvren. Pieuvren
hade hållit fast honom och dränkt honom, krabborna
hade slukat honom. Någon våg hade drifvit in honom i
hålan, där Gilliatt träffat på skelettet.
Gilliatt kände icke längre något begär efter krabbor,
det skulle förefallit honom som han ätit människokött;
han gick i stället omkring bland klipporna och letade efter
sjöborrar och patellor. Han tänkte nu endast på att få
sig en så god kvällsvard som möjligt före afresan.
Ingenting höll honom numera kvar. De stora
stormarna åtföljas alltid af en vindstilla, som ibland kan vara
flera dagar. Ingenting var nu att befara från hafvets sida.
Gilliatt hade bestämt sig för att gå till segels dagen därpå.
Det var för tidvattnets skull af vikt att under natten
behålla stängslet mellan Douvreklipporna kvar, men Gilliatt
tänkte strax i dagningen ta bort det, hala båten ut ur
pas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
