Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Tredje boken. Striden - 6. Bataljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
var för öfrigt det enda han kunde göra. Det ser ut som om
oceanen skulle som andra despoter kunna bringas till
reson genom barrikader. Båten kunde anses trygg från tre
sidor; tätt innesluten mellan skärets båda inre fasader
och förankrad med tre ankaren i hanfot, skyddades den i
norr af Lilla Douvre och i söder af Stora, vilda bergväggar
mera vana att anställa än att förekomma skeppsbrott. I
väster skyddades båten af den vid klipporna fastsurrade
och fastnaglade timmerväggen, en redan bepröfvad damm,
som besegrat oceanens väldiga flod, en verklig
fästningsport, hvars poster utgjordes af de båda Douvreklipporna.
Från detta håll var således ingenting att frukta; det var i
öster faran hotade.
Vid östra inloppet fanns endast vågbrytaren. En
vågbrytare är en pulveriseringsmaskin; den behöfver minst
två gallerverk, men Gilliatt hade icke hunnit göra mer än ett.
Han byggde nu det andra midt under stormen.
Lyckligtvis var vinden nordvästlig. Hafvet begår
dumheter; denna vind, som är de gamla kelternas galerne,
gjorde föga verkan på Douvreklippan. Den anföll skäret
från sidan-och dref icke vågorna mot något af de båda
inloppen till passet, så att i stället för att tränga in i en gata
körde den hufvudet mot en vägg. Stormens anfall hade
varit illa uppgjort och utfördt.
Men vindens anfall gå i kurvor, och en plötslig
omkastning kunde väntas. Om vinden kastade öfver till östlig,
innan vågbrytarens andra galler var färdigt, skulle faran
bli stor. Stormen skulle fullständigt inkräkta klippsundet,
allt vore då förloradt.
Orkanens raseri tilltog alltmera. Hela stormen är
någonting som följer slag på slag; däri ligger dess styrka,
men äfven dess svaghet. Genom sitt blinda raseri
lämnar den intelligensen hugg på sig, och människan försvarar
sig; men mot hvilken förkrossande öfvermakt, mot hvilka
ursinniga anfall! Ingenting är förfärligare. Intet
uppehåll, intet afbrott, ingen hvila, ingen tid att hämta andan.
Det ligger någonting fegt i detta slöseri på det outtömliga; .
man känner, att det är det oändligas lunga, som flåsar.
Hela detta ofantliga tumult störtade sig öfver Douvre- :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
