Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Andra boken. Arbetet - 5. Sub umbra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
längre finns något afstånd, det är en omöjlig och dock på
samma gång verklig sifferskala, som utmärker djupet i det
bottenlösa. En mikroskopisk punkt, som tindrar fram,
därpå en annan, en till, ännu en; det är det omärkliga, det
är det ofantliga. Denna tindrande punkt är en ljushärd,
denna ljushärd är en stjärna, denna stjärna är en sol, denna
sol är en värld, denna värld är intet. Hvarje tal är noll
inför det oändliga.
Dessa världar, som äro intet, finnas till; då man
konstaterar deras tillvaro, känner man skillnaden mellan att
intet vara och att icke vara.
Det otillgängliga och det oförklarliga i förening, detta
är himmeln. ,
Af denna betraktelse framgår ett sublimt fenomen:
själens förstoring genom häpnaden.
Den heliga fasan är något eget för människan; det
själlösa djuret känner icke denna fruktan. Förnuftet
finner i denna höga skräck sin öfverman och sitt bevis.
Mörkret är en enhet, däraf fasan; men på samma gång
är det en sammansättning, däraf förskräckelsen. Dess
enhet öfverväldigar själen och betager den all lust till
motstånd; dess sammansättning gör, att man ser sig omkring
åt alla håll, man tycker sig ha att frukta plötsliga anfall.
Man ger sig i ena fallet, man sätter sig i försvarsposition i
det andra. Man har i det ena fallet att göra med allt, däraf
underkastelsen, i det andra fallet med flera, däraf misstron.
Mörkrets enhet innehåller en mångfald, en hemlighetsfull
mångfald, synlig i materien, förnimbar i tanken. Den är
tyst, ett ytterligare skäl att vara på sin vakt.
Natten — den, som skrifver detta, har sagt det på ett
annat ställe — är det egentliga och normala tillståndet för
den särskilda skapelse, som vi tillhöra. Dagen, kort till
varaktighet som till utsträckning i rymden, är blott det
närmaste grannskapet till en stjärna.
Det nattliga världsundret sker icke utan friktioner,
och alla friktionerna hos en sådan maskin utgöra stötar mot
lifvet. Maskinens friktioner, det är hvad vi kalla det onda.
I detta nattmörker känna vi det onda som ett hemligt
förnekande af den gudomliga ordningen, som en tyst hädelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
