Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Första boken. Skäret - 6. Ett stall åt den resandes häst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
För öfrigt fortfor vädret att vara vackert och mildt.
Det vresiga hafvet var nu vid godt humör.
Gilliatt steg i båten igen, tog på sig skorna, kastade loss,
lade ut, fattade årorna och rodde längs skärets yttersida.
Då han kom i närheten af L’Homme, undersökte han
inloppet till viken.
En fast, mörkare skuggning i den rörliga böljan, en
nästan omärklig linje, som endast en sjömans öfvade öga
kunde upptäcka, utmärkte passet.
Gilliatt studerade ett ögonblick denna linje och rodde
ett stycke längre ut för att få bättre svängrum och komma
midt i rännan, hvarpå han med ett enda årtag dref båten
in i den lilla bukten.
Han lodade.
Ankarbottnen befanns förträfflig. Båten skulle här
ligga skyddad mot nästan alla årstidens faror.
De fruktansvärdaste ,klippref kunna ha dylika lugna
gömslen. De hamnar man träffar på bland skären likna
beduinens gästfrihet, de äro ärliga och pålitliga.
Gilliatt lade båten så nära L’Hommeklippan han kunde,
dock så att aktern icke skulle stöta mot klippan, och
kastade ut sina båda ankaren.
Sedan detta var gjort, lade han armarna i kors och
rådgjorde med sig själf.
Båten var nu inkvarterad; ett problem var löst, men
det andra återstod: hur inkvartera sig själf?
— Två liggplatser erbjödo sig: båten, med sin lilla ruff,
där man nästan kunde bo, och L’Hommeklippans platå,
som var lätt att bestiga.
Men ebb varar endast några ögonblick, och hela den
öfriga tiden skulle han af ett mer än tvåhundra famnar
bredt sund vara skild antingen från sitt nattkvarter eller
från vraket. Att simma bland bränningarna är svårt och
blir, det minsta sjön börjar gå, omöjligt.
Det var således icke att tänka hvarken på båten eller
L’Homme. .
På de närmaste skären fanns ingen möjlighet att
inkvartera sig. De lägre spetsarna försvunno två gånger om
dygnet under högfloden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
