Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Tredje boken. Durande och Déruchette - 3. Rantaine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
Han talade med försiktig långsamhet. Han sade sig vara
son till en S:t Ludvigsriddare. Hans linne var omaka och
märkt med olika bokstäfver. Ingen var mera ömtålig i
hederssaker; han duellerade och dödade. Han hade i
blicken något af modern till en skådespelerska.
Styrkan, begagnad till omhölje åt listen — det var
Rantaine.
Det präktiga knytnäfsslag, som han en gång på en
marknad gaf en cabeza de moro", hade för alltid tillvunnit
honom Lethierrys hjärta.
Man var på Guernesey fullkomligt okunnig om hans
äfventyr. De voro af tämligen brokig beskaffenhet. Om
människoödena ha en klädkammare, måste Rantaines
öde ha klädt sig i harlekinsdräkt. Han hade sett världen
och lefvat med i den. Han var en världsomseglare. Hans
lefnadsyrken bildade en ordentlig skala. Han hade varit
kock på Madagaskar, fågeluppfödare på Sumatra, general
på Honolulu, utgifvare af en religiös tidning på
Gallapagosöarna, poet i Oomrawuttee, frimurare på Haiti. Han
hade i denna sistnämnda egenskap i Grand Goåve hållit ett
liktal, hvaraf tidningarna på platsen ha bevarat följande
fragment: »Faårväl då, sköna själ! I himmelens azurblå
hvalf, dit du nu ställer din flykt, skall du utan tvifvel träffa
abbé Léandre Crameau från Petit Goåve. Säg honom, att
du efter tio års ärofulla mödor och .ansträngningar nu har
fulländat kyrkan vid Anse-å-Veau! Farväl, höga snille,
du mönster för en fri...! Som man ser, hindrade honom
icke hans frimurarmask att begagna romersk lösnäsa.
Den första gjorde honom populär bland framstegsmännen.
den andra bland alla vänner af den lagbundna ordningen,
Han förklarade sig för hvit af renaste blod, han hatade de
svarta, och likväl skulle han säkerligen ha beundrat
Soulouque. I Bordeaux hade han 1815 varit en ursinnig rojalist,
och oset af hans rojalism hade stigit honom åt hufvudet och
därifrån trängt ut i formen af en ofantlig hvit plym. Hela
hans lif hade varit en oafbruten följd af försvinnanden:
han kom, försvann, men endast för att under en annan
skep
x Morkufvud; apparat att pröfva sin styrka på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
