Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Första boken. Hur ett dåligt rykte smides ihop - 5. Andra stygga sidor hos Gilliatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
pade i efter honom, var nära att drunkna äfven han, men
lyckades rädda Landoys. Efter den dagen sade Landoys
aldrig mera något ondt om Gilliatt. Till dem, som uttryckte
sin förvåning däröfver, sade han: »Hvarför skulle jag hata
en människa, som inte gjort mig något förnär, men som väl
gjort mig en stor tjänst?»Sockenskrifvaren började till
och med fatta en viss vänskap för Gilliatt. Denna
sockenskrifvare var en fördomsfri man, som icke trodde på
trollkarlar och skrattade åt dem, som voro rädda för gengångare.
Han hade en båt och brukade på lediga stunder för ’nöjets
skull fara ut på hafvet och fiska, men aldrig hade han
därvid sett någonting ovanligt, undantagandes en gång, då
han en månljus natt såg en hvit kvinna dansa på vattnet,
och ändå var han inte riktigt säker på att han sett rätt.
Moutonne Gahy, häxan i Torteval, hade gifvit honom en
liten påse, som man fäster under halsduken och som skyddar
mot de onda andarna; han gycklade öfver påsen och visste
ej hvad den innehöll, men han bar den i alla fall och kände
sig säkrare, då han hade den om halsen.
Några djärfva personer vågade följa sieur Landoys’
exempel och anföra förmildrande omständigheter, som
talade till Gilliatts fördel, några tillstymmelser till goda
egenskaper: hans måttlighet, hans återhållsamhet från gin
och tobak; ja, de hördes till och med ibland hålla följande
vackra loftal öfver honom: »han dricker inte, röker inte,
tuggar inte, snusar inte.»
Men att vara måttlig är endast då en förtjänst, när
man äfven har några andra.
Den allmänna oviljan hvilade öfver Gilliatt.
Men trots allt detta drog man icke i betänkande att
anlita Gilliatt i hans egenskap af varulf. Så t. ex kommo
en långfredagsnatt klockan tolf, den vanliga dagen och
timmen för detta slags kurer, alla öns skrofelpatienter, vare sig
i följd af någon ingifvelse eller efter träffadt aftal, i massa
till Bå de la Rue och bönföllo med hopknäppta händer, att
han skulle bota dem för deras förskräckliga onda. Han
nekade. Man såg däri ett nytt bevis på hans elakhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
