Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon hörde honom sjunga; den stämman hade hon
aldrig, aldrig glömt; hvad sjöng han? Kanske den:
»Jeg tænkte legen den skulde gå
alt op i de grånende dage...»
eller den lilla glada, käcka folkvisan om de två, som
möttes i »Olsbackasvängen», och där talade om
framtiden med de vackraste ord den unge »drängen»
kunde finna åt sin jänta. Å, den strofen:
»Må solskenet skina,
må solskenet skina på dig och på mig,
må solskenet skina på dig.»
Och Sven Bryde lutade sig ned, när han slutat
sången och såg henne djupt, djupt in i ögonen.––––
Hon for hastigt med handen öfver pannan.
Drömmar! Hur kunde hon sitta och drömma nu;
det skulle hon väl aldrig mera få råd till. Men
hvarför — hvarför måste just hon, den
lyckohung-rigaste af alla, gå bort omättad, och sedan stjäla
af svält? Hvarför fick hon ej ett eget hem att
värma, hvarför måste hennes kärlek dömas fågelfri ?
Var den ej stark och äkta och god också den en
gång, bättre värd än att förtrampas? Lika tillitsfull,
lika lugn och säker på, att den platsen var hennes,
kunde hon fått vara; hon, som Dagmar, skulle prisat
sin lycka störst och vårdat den i ömhet och
tacksamhet. Hvar gick dä gränsen, hvar det snitt, som
afskar ödet i två hälfter, en ljus och en mörk, och
hvarför hade hon kommit öfver på den mörka sidan?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
