Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fallande bladen väfva en matta af brons och guld
att breda öfver den fuktiga sanden.
Lalla och jag bruka gå ned till hafvet för att
se, när solen dalar; den sjunker först långsamt i
stickande gul glans, hvilken bryter sig på ett
underbart sätt mot de blygrå molnen; det färgspelet är
så rikt på nyanser, att hvarje minut medför en ny
skiftning. Ju rödare, ju starkare solklotets flammor
bli, ju mera fantastiskt bygga molnpalatsen sina
tinnar och torn, sina portar med väldiga pelare, och
när solen färgar hela denna molnport med guld,
brukar Lalla säga:
»Nu gå mina drömmar in genom guldporten,
då voro de gudarna behagliga».
Lalla tycker om att drömma vaken, och det är
ej fritt, att hon har något af de gamla grekiska
drömtydarnas soldyrkan; därför kan hon också bli
nedstämd, när en svart skyvägg likt en fondkuliss
gömmer all färgprakten, då fär hon mörka drömmar,
som enligt grekerna gå genom den skamliga
hornporten och vidare den väg, som inga gudafjät tråda.
Då ser Lalla bedröfvad ut. Hon har ett barns
mörkrädsla lär hornporten.
»Är du också rädd för döden, Lalla,» frågade
jag i kväll.
»Nej, den kanske har det bästa ljuset ät oss.»
*Du tror på evighen?»
»Jag tror på den eviga visheten.»
»Och den kallar du Gud?»
»Ja, barn, den kallar jag Gud, därför att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
