Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - VIII. I dödens töcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391’
Benranglet som strider till häst i främsta ledet angripes på
en gång av fem ryttare. Likt en titan värjer han sig för
övermakten. Hans väldiga pamp viner som en blixtstråle. Ett hugg
och huvudet skiljes från en fientlig soldat. Där ränner han
värjan i bröstet på en annan. Där parerar han en tredjes stöt.
ögonen gnistra på honom, bröstet flämtar, men hjärnan är lugn
och klar och han värjer sig med kallblodigt raseri. Han synes
oövervinnelig, osårbar.
Men steg för steg tränges hans folk tillbaka. Soldat efter
soldat av de gula gossarna stupar i skönaste ordning. Endast
kapten Lars, Hjelm och några till kämpa ännu vid hans sida.
Båda blöda redan av flera sår men slåss likväl med
oförminskad kraft och säkerhet. Dock se de att döden vinkar dem.
Ingen möjlighet finnes att rädda livet, kanske icke ens att segra.
— Så må jag dö i samma strid som min konung! ropar
kapten Lars i det han ränner värjan i sin motståndares bröst.
Men allt flera fiender komma. Benranglet träffas av en kula
i bröstet. Armen domnar för honom, värjan faller ur hans
hand och han sjunker blek till marken.
Fientliga ryttare storma över honom. Han ser ett vimmel
av hästhovar över sitt ansikte. Han sluter ögonen och förlorar
medvetandet.
Samtidigt ha även kapten Lars och Hjelm -stupat, svårt
sårade och som en lavin störtar samma kyrassiermassa över
dem.
Fienden jublar. Svenskarne draga sig tillbaka. Segern är
nära.
Men då se de till sin häpnad och förskräckelse en ny
slagordning med slutna led komma mot dem. Det är Kniephausen som
med andra linjen fyllt ut de gapande luckorna i den första och
går till anfall.
Och för tredje gången storma svenskarna i solnedgångens
bleka ljus över landsvägens diken och likhögarna.
De kejserlige kastas ännu en gång tillbaka.
Men skymningen faller. Höstdimman stiger upp över fälten,
och i krutröken och dunklet har man svårt att urskilja de
fientliga tropparna. Wallenstein begagnar sig härav och med raseri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
