Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - V. Fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357’
var icke mindre än tre regementen, som Wallenstein sänt ut för
att återtaga den av de kejserlige hopsamlade föran.
Nu hade fienden kommit in i skogsbrynet. En skvadron
hade redan hunnit passera förbi svenskarna, men då märkte
Benranglet att officerarna började ana oråd.
Genast gav han tecknet.
Från båda sidorna av vägen smattrade en fruktansvärd
muskötsalva mot de kejserlige, medan samtidigt svenskarne
gjorde ett utfall.
I första överrumplingen lyckades det Benranglet att spränga
fiendens mitt. Det upprivna wallensteinska regementet
flydde, varpå angreppet vändes mot de två andra. En ursinnig
rytteristrid uppstod i den tidiga gryningen. I vild fart
störtade de svenska ryttarna mot fienden och drevo den
upprepade gånger på flykten. Men de kejserlige voro för övermäktiga.
Efter varje nederlag hunno de ordna sina manstarka leder och
angrepo på nytt. Svensk föll efter svensk och snart återstod
föga mer än hälften av det ursprungliga regementet.
— Det ser mörkt ut för oss att segra här och rädda föran.
Men aldrig vänder jag tillbaka utan den. Hellre må vi stupa
till sista man, tänkte Benranglet, där han på nytt högg in på
fienden.
Han var fast besluten att icke överleva skammen av den
präktiga forans förlust. Väldiga föllo hans hugg. Mäktigt
dånade hans stämma. Redan blödde han ur flera sår. Men
outtröttlig, oemotståndligt fortfor han att ordna och elda sina
män.
Även kapten Lars, Hjelm och för övrigt varje officer och
ryttare gjorde sitt yttersta. Men föga tycktes vinnas och allt
mörkare blevo utsikterna till seger. De svenskes leder glesnade allt
mer och mer, medan fienden med fördubblat raseri angrep dem.
— Icke ge oss! Ingen pardon! Hellre stupa till sista man
än fly! ropade Benranglet i det han för tjugonde gången
ordnade sina män till anfall.
Och de svenska ryttarna svarade med ett dånande: Leve
Sverige och den store Gustav Adolf! medan deras hårda nävar
kramade pamparnas fästen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
